Aftonbladet – 4 november 1861, sida 2

gen, i ledgångarne, i fotsulorna, i hufvudet, öfverallt. cJag också4, invände den äldste. Och det dröjer säkert länge ännu, innan man drager oss ur dessa fördömda bärar. 4Du tror således ej att vi svart skola befrias från denna grufliga tortyr?4 frågade barnet helt förskräckt. Broder, man måste alltid bereda sig på det värsta, svarade Jacques med en röst, hvaruti han sökte inlägga mera undergifvenhet än han verkligen egde. Om man förer ut oss, så mycket bättre! I motsatt fall står jag ej ut längre, och jag slår sönder hufvudet på de förfärliga jerngallren! utropade Francois med den djupaste förtviflan. . Fy då, min bror, tala icke så, afbröt Jacques med en förebrående 4on. Tänk på hvad den gode guden har lidit för att frälsa oss. Kroppen söndersargad, hufvudet törnekrönt, händer och fötter genomstungna med spikar, fästad på ett kors och förnekad en droppa vatten att släcka sin törst med. Vi kunna åtminstone röra oss fritt, vi hafva vatten och bröd och våra kläder att skyla oss med. Du har rätt, broder; men Gud led ej kk korset mera än högst en timme, och vem vet om vi ej äro instängda här för hela lifstiden. Nåväl! återtog den äldste, påminner du dig dessa stora helgon, hvarom vår mor berättade en så rörande historia, och som under hela sin lifstid utstodo de hårdaste försakelser och de grymmaste lidanden?4 Visserligen, jag har ej glömt dem, svarade Francois. Men de voro män, som godvilligt offrade fig åt martyrdöden. Och vi, vi äro ju ej annat än barn?4 Utan tvifvel; men bland dem som den