Aftonbladet – 4 november 1861, sida 2

jernstänger. Hvarföre är jag ej hos vår goda mor i himlen! Ehuru mycket Jacques skulle önskat kunna ingifva litet modeller skänka någon tröst åt sin bror, egde han ej styrka att säga ett ord. Han erfor sjelf huru grundatte det stackars barnets klagomål voro, då hans egna lidanden ej voro mindre. Han försökte förgäfves att förändra ställning och utbrast slutligen i sakta gråt och sade med qväfd röst: Bedjom, min bror, bedjom den gode guden om hans bistånd.4 Derefter började båda att med hög röst upprepa sina vanliga aftonböner. Sällan har mera brinnande böner uppsändts till himlen. Gud bönhörde också de båda olyckliga barnen. Rösten försvagades småningom hos den yngste och han föll uti en tung sömn. När Jacques blef fullkomligt öfverlygad att hans bror sof, gaf han fritt lopp åt sina tårar, och som mörkret ej ännu hindrade honom att se sig omkring, såg han på den stackars lilla, som hopkrupen och nedböjd uti buren vred sig konvulsiviskt emot den ohyggliga maskinens galler, och hvars otebelhununa andedrägt och afbrutna suckar utvisade att sömnen ej betagit honom sina lidanden. Hans hjerta var nära att bristi vid denna smärtsamma syn. Då började han att bedja med ännu mera andakt och insomnade slutigen i sin ordning. Innan dagens ljus inrängt i hålan, voro de båda barnen vakna. ifter en smärtsam suck hviskade Francois akta: Jacques, sofver du ännu? Nej, svarade den andre. Jag har relan varit vaken en stund. Jag är alldeles sönderbråkadt, återtog Prangois, Jag har ondt öfverallt, i ryg