Aftonbladet – 4 november 1861, sida 2

hand för att åstadkomma blodets hastigare omlopp. Men jag kan icke hålla armen utsträckt längre, afbröt barnet och drog handen tillbaka. Min Gud!4 fortfor han ånyo snyftande, Shvad vi voro lyckliga hos den goda Michelet! Ja! det är sannt!4 utropade den äldste. Också förebrår jag mig nu atticke varit nog tacksam mot Gud för den lycka vi njöto hos denna förträffliga qvinna. Hvad mig angår, återtog Frangois, ville jag heldre vara död och hos vår goda älskade mor i himlen. Jag känner också att jag ej länge kan uthärda att lida detta. Försök att få en annan ställning. Stöd ryggen mot den ena sidan af buren och fötterna mot den andra. Du skall få se att man kan, åtminstone för någon tid, hålla cig uppe så utan alt lida :så mycket. Men se dä, utropade han med en nästan glädtig ton, se då hvad det är uti denna lilla-öppna låda som är uppsatt midt uti dessa burar. Verkligen är det icke en kruka vatten och ett stycke bröd. Åtminstone skola vi ej dö af hunger eller törst. Men hvem kani detta ögonblick tänka på att äta? De båda barnen tortforo att språka med hvarandra på detta vis, ömsom tröstande, ömsom beklagande hvarandra, öfvergående från modfäldhet till hopp, från hopp till ad Slam, men utan att betvifla Guds bistånd, Dagen började aftaga. Då skymningen inträdt utropade Frans med ångest: Det blir natt och ingen menniska tänker på att gifva oss en madrass eller att be: fria oss ur dessa förfärliga burar. Broder! Om du visste hvad jag lider. Lederna äro alldeles bortdomnade. Jag har blåa ränder på hela kroppen af dessa kalla och hårda