Aftonbladet – 1 november 1861, sida 2

mera än ett år. Under denna tid fattades ej — tack vare de kundra guldstyckena, som Hugo erhållit genom konungens gifmildhet! — hvarken bröd eller olja uti enkans bostad, hvarest den lille Riche växte till i styrka och skönhet. I slutet af Juli månad 1477 firades en ovanlig fest uti Michelets anspråkslösa bong. Riche hade för första gången gåt ensam, utan någons ledning, ifrån den ena indan af rummet till den andra, der hela familjen befann sig. Det var en glädje att se det älskliga barnet med sina blomstrande kinder och sin lilla leende run, der tio perlhvita tänder syntes och tom började utt ganska rent uttala några crd. Det var cn iafl: att måla för Greuze eller Witkie — dessa tjusande artister: som förstått ate med så ycket behag framställa scener ur det husliga lifvet. Enkan, hållande armarne omkring barnet, som stod på sina små fölter, och midtemot Poinette, hopkrupen, men med öppna armar lockande honom till sig med en blomma, sägande: cKom hit, du lilla... kom Denna blomma ir åt Riche, om han kommer och tager. den.4 Gå, mitt barn, gå då, sade enkan, öppnande sina armar. Så snart Riche kände sig lemnad åt sig sjelf, började han gå långsamt, steg för steg, på ömse sidor bevakad af sina bröler. Han utstod lyckligt det svåra profvet ch emottog af Toinette blomman — belöningen för hans sege . Ett utrop af glädje från de kringstående senljöd i rummet. Uppmuntrad häraf och if barnens samt enkans leenden, började Riche att gå åt motsatt sida — men, i ett jgonblick, hvilken scenförändring!... (Forts. följer.)