Aftonbladet – 29 oktober 1861, sida 3

gade formulärers lydelse. Det var ock först sedan ingen annan utväg återstod för att bringa frågan till ett resultat, som ständerna, dagen före riksdagens afblåsning, nödgades, på det icke tillämpningen at bevillningsstadgan skulle blifva overkställbar, antaga expedilionsutskoltets hemställan, att rikets ständer mätte hos K. M:3 i underdåsighet anhålla att K. M:t läcktes taga under nådigt öfvervägande, huruvida några förändringar eller tillägg i afseende på ofvannämnda sex formulärer kunna finnas erforderliga, Jör att bringa desamma till full öfverens stämmelse med bevillningsstadgans föreskrifter. Här var således icke, såsom artikelförfatlaren oriktigt uppgifver, åt regeringen öfrerlemnadt att göra förändringar och tillägg i den nya bevillningsstadgans formella bestämmelser, utan blott att tillse om de öfverlemnade formulären voro öfvereasstämmande med nämnda bestämmelser och arvt, endast i den händelse så icke vore förhållandet, i afseende på formulären (men icke i fråga om bestirnmelserna i sjelfva stadgan) vidtaga sådana förändringar, som K. M:t funne erforderliga för alt bringa desamma till full Öfverensstämmelse ed bevillningsstadgans föreskrifter.t För att bedöma huruvida ifrågavarande formulärer stodo i en sådan öfverensstämmelse var det hvarken nödigt eller ens tilllåtet att undersöka huruvida det vore bättre och ändamålsenligare att särskildt beskatta hvarje af de i presteoch bondeståndens formulärer upptagna inkomsttitlar, nemligen inkomst 1:0 af kapital; 2:0 af rörelse, näring eller yrke; 3:o af allmän tjenstebefattning eller pension och 4:0 af enskild tjenstebefattning eller pension. Det borde deremet endast tillses, huruvida stadgan föreskref att hvardera af dessa inkomsttitlar .skulle hvar för sig taxeras. Undersöker man förhållandet h rutinnan, så finner man alt den nya stadgan just i denna ganska Eee ge beträdt en alldeles ny väg. Uti hittills gällanåe bevillningsförordningar har man nemligen särskildt och ofta efter olika grunder beskattat hvarje särskild förvärfstitel. Af sådan anledning finner man t. ex. att taxeringslänzden n:r 2 uti nu gällande bevillningsförordning upptager inkomstbevillningen för tjenstemän under icke mindre än 15 hufvudkolumner, hvilka ytterligare äro fördelade i en mängd smärre kolumner, hvarförutom taxeringslängden n:r 4 upptager inkomstbevillningen för handel, fabriker, gästgifverier, värdshus och krogar samt åt skillig annan-rörelse under icke mindre än 17 olika kolumner. :Den nya bevillningsstadgan känner icke en enda af dessa olika beskattningskategorier. Den påbjuder blott G 6 6) att jör all inkomst, vare sig af kapital el-11 ler arbete, erlägges bevillning med enji rocent, beräknad å behållna inkomsteloppet. Det är till följd af denna stora enkelheti sjelfva författningen, som en lika stor enkelhet måste införas i formuläret till taxeringslängd, och det faller sig således uppenbart för hvar och en, som icke är uppfylld af förutfattade föreställningssätt om nödvän(1 digheten att bibehålla den gamla förbistrin-: gen, hvilken söker dölja sig under de många kolumnerna, att taxeringslängden öfverj: inkömstbevillningen (formuläret n:r 7), så-11 l ; Tal. a a Ute TS LE hn kt AA Sr NT bn bag nn on Mn Van RAA nt bf ön a ls An ad pa Inde! få dl on RS ER DNA I fre Ur Kn —AL RR RR VS La Ur vida detta formulär skall öfverens-tämma med sjelfva bevillningsstadgans innehåll, icke bör eller författningsenligt kan hafva mer än en gemensam kolumn för all den inkomst, som skall beskattas. Hade nu regeringen lyssnat till kammarrättens framställningar om behofvet af flera kolumner, så hade derigenom lagts orunden till en afvikelse från den prineip rikets ständer uti sjelfva stadgan godkänt derom alt all inkomst(den må komma af kapital. rörelse eller tjenst) bör beskattas lika; och nästa steg hade då varit att återkomma till den gamla sönderdelningen i yrken med olika grunder för texeringen. Huruvida pluraliteten af presteståndet, med hvilket bondeståndet, i fråga om upptagande af flera kolumner, sig förenat, afsett något sådant, är svårt att afgöra; men att åtgärden skulle underlätta återgången till det gamla, är alltför uppenbart för att behöfva mer än påpekas. Det blefve för vidlyftigt att här granska de långa resonnemangerna i kammarrättens utlåtande. Sådant är ock för ändamålet med denna artikel alldeles obehöfligt. Vi hafva nemligen, för att ådagalägga-obefogenheten af de mot regeringen framställda anmärkningar, endast behöft visa, att regeringen icke egt anledning ingå i pröfning af kammarrättens förslag till formulärens förändring, då regeringen fann att de formulärer, som redan voro uppgjorda, öfverensstämde med bevillningsstadgans föreskrifter. Vikunna dock icke underlåta fästa uppmärksamhet derpå, att klandret för det regeringen, i fråga om formuläret till debetsedel, icke följt kammarättens förslag dels att förändra benämningen ordinarie ränta till blott ränta, dels att. under rubriken annan fastighet, särskildt nämna Xfrälseränta, synes i hög grad obefogadt. I denna del voro nemligen alla fyra riksstånden eniga om formulärens lydelse; och regeringen hade således icke ringaste hvarken anledning eller rättighet att derutinnan göra någon ändring. En sådan ändring hade ock varit destomera klandervärd, som ganska talande skäl förefunnos att låta formulären i denna del förblifva oförändrade. Kammarrättens egna ledamöter voro icke heller ense om att härutinnan föreslå någon förändring. En ledamot afgaf nemligen till protokollet sin särskilda mening härom, hvilen mening ock åtföljde kammarrättens underdåniga utlåtande till K. M:t. Uti denna särskilda mening anföres bland annat följande: Ränta är ett ord, som, betraktadt i och RE EVR Ae Pan EE de tan ta te