Aftonbladet – 29 oktober 1861, sida 3

alla offentliga institutioner att använda läkare, som ej bevisat sin skicklighet att praktisera geaom en examen af vederbörande auktoriteter, och längre kan lagen icke gå. Det enda verkliga motstånd, som läkarne kunna uppställa mot homeopatien, är att göra sig allt möjligt omak att undvika misstag, hvilka mera än allt annat komma homeopatien till godo, samt att fortfara att handla ärligt mot allmänheten, i det de hvarken af beskedlighet eller intresse må låta förmå sig attsynas bifalla ett system, om hvilket de veta att det ej har någon Nar Attsamverka med homeopater i behandlingen af sjukdomsfall vore hvarken klokt eller ärligt. remålet för en konsultation af läkare är patientens helsa, och det kan icke väntas att något resultat skall uppstå af ett utbyte af åsigter mellan män, at hvilka den ena Pga uppfattar eller föregifver sig uppfatta sjukdomens natur och behandlingssätt på ett för den andre alldeles obegripligt vis. — En oaprioce af Pepita di Oliva. Pepita hade till den 19 dennes annoncerat en sista reresentation i Aalborg (en småstad på Jutland) hvaraf inkomsten skulle tillfalla stadens fattigkassa. Aftonen kom, de i sjelfva verket icke synnerligen talrika åskådarne hade infunnit sig — då går ridån upp, regissören träder fram och tillkännager, att någon representation icke kan bli af, emedan Pepita hastigt insjuknat, samt att man derföre kunde återfå sina penningar. I måndagsnumre af tidningen Aalborgsposten införde sennoran derpå en skrifvelse till allmänheten. Hon hade varit för sjuk att kunna dansa, säger hon, och hade velat uppträda på söndagen; ty hon skulle då ha ansträngt sig för att uppfylla sin brinnande önskan att hjelpa de fattiga; men teaterdirektören hade vägrat henne detta. Slutligen uttalar hon sin förhoppning, att en annan gång kunna börja sina representationer med en benefice för de fattiga. Sanningen af detta påstående förnekas emellertid af direktören i en äfvenledes till nämnda tidning insänd förklaring. Man får emellertid något ljus i saken af Aalborgsposten. Så vidt vi ha rätt uppfattat slutet på sennorans besök hos oss, skrifver nemligen tidningen så var spaniorskans vägran i lördags att gifva den annoncerade representationen för de fattiga icke just föranledd af sjukdom (hon stoa k teatern och betraktade den väntande publiken genom kikhålet på ridån), utan var den en ny och öfverraskande upplaga af En caprice. Sennoran kunde icke, trots sin brinnande önskan att hjelpa våra fattiga, öfvervinna gin motvilja för att dansa för en fåtaligare publik, hvilket likväl, enligt hvad man uppgifvit för oss, skulle ha lemnat ett öfverskott af 80—100 rdr (rmt) till fattigkassan, utan hon gaf privatim för samtliga skådespelarne en scen, som kanske hade mera af E1 Oles ige än af dess grace och förklarade sig sjuk. Någon representation blef icke af, folk hade blifvit dragna vid näsan, de fattiga fingo intet (jo, om förlåtelse! de fingo ett löfte om en beneficeföreställning fnästa gång sennoran kommer hit) och — spaniorskan kurerade sjel, såsom vi RE genom sin lilla improviserade Caprice den berusade, bländade publiken. I dag har tmadamen rest, såsom vi tro, till Randers. — Äktenskapsstatistik. En statistiker vid namn Quetelet har genom statistiska forskningar kommit till det evultat att öfverhufvud af 1000 till äktenskap lediga män endast 88 gifta sig. — Kineserna och deras gudar. Kinesen förefä sig sällan is re af vigt, utan att förut rådgöra med sina gudar. I alla mera betydande tilldragelser i lifvet vänder han sig till gudarne, för att erfara hvad som skall hända, t. ex. vid sjukdomar, i handel och affärer o. s. v.; han frågar dem, om omg afkomma skall födas åt honom, om han skall ha ene eller motgån o.s.v. Detta samtal med gudarne sker p mångahanda sätt, allt efter sakens vigt och frågarens fasthet i tron; somliga göra guden flera, andra färre komplimenter. Icke alla ha afgudabilder i sitt hus, och många begifva sig derföre till templen för att tala med sin gud. Deflesta göra sig dock ej en gång detta omak, utan låta et första lämpliga föremål de ha till hands representera guden. Ett oumbärligt tillbehör till ceremonien är emellertid en myckenhet rökelse och många ljus, hvilka måste brinna framför afgudabelätet eller det, som föreställerguden. Det vanligaste sättet, hvarpå kinesen söker lyfta framtidens slöja, är genom att begagna en Kaoe4, Detta instrument göres af simpelt trä för familjernas bruk; men i templen begagnas sådana, tillverkade af roten af bamburöret. Det har ungefär formen af en kägla, men dess stor: iek och dimensioner äro temligen olika på olika orter och varierar från 2 till 5 tum i bredaste ändan och från 3 till 8 i längd. Den smala ändan slutar ofta i en spets. Sedan det erhållit behörig längd och form, klyfves det midt itu långsefter. Hvardera halfvan har naturligtvis en halfrund och en flat sida. Försedd: med detta instrument, knäböjer nu den frågande framför uden eller hvad som skall föreställa honom och ugar sig två eller tre gånger med näsan till jorden. Derefter framställes mycket omständligt för guden hvad man vill honom, hvad man ämnar företaga och hvarom man önskar upplysnin eller förutsägelse, och guden uppmanas der så syhnerligen enträget att gifva sin mening tillkänna. Derpå reser sig den frågande från sin knäböjande ställning och fattar Ka-poen, med dess båda flata sidor lagda mot hvarandra, hvarpå han några gånger svänger den i en balfeirkel öfver och igenom röken af den brisnande rökelsen. Nu kommer det äfgörande ögonblicket: Ka-poen lyftes högt i luften och kastas derpå till marken framför guden. Om nu instrumentets båda halfvor ligga, den ena med den flata sidan nedåt, den andra med den flata sidan uppåt, då är svaret gynsamt och jakande. Om båda flatsidorna Saga uppåt är svaret amt och nekande; ligga de deremot båda nedåt, är svaret obestämdt och bebådar hvarken godt eller ondt, och man kan då en annan gång, när guden är vid bättre lynne, begära ett mera bestämdt svar af honom. Samma ceremoni utföres äfven ofta i de förnämare familjerna framför förfädrens bilder alldeles på samma sätt som framför gudarne, för att erfara de aflidnes mening om ett påtänkt företag 0. 8. Vv. Derföre är en fn ett oumbärligt instrument i många kinesiska familjer; i templen finnes alltid en sådan till de troendes begagnande. TH ANDRE CO TINNDERPRP ÄTTRET CER