Aftonbladet – 25 oktober 1861, sida 3

utsago var, att Svensson tyckte att de henne nu förevisade guldpjeserna liknade dem hon sett 1 Lindqvists ego, men Svensson förklarade att hon bestämdt igenkände att det var samma dosa och samma armband. Lindqvist inföll härvid: Ja sakerna äro desamma, som jag uppvisade å krogen, någon undersökning derom behöfves ej men jag bestrider vittnesmålet med afseende på tiden. Ordföranden anmärkte, att det möjligen kunde vara Lindqvist sjelf som misstagit sig om timman för visitationen; men härtill genmälde Lindqvist, att dermed förhölle sig som sagdt var, och Wiström intygade äfven, att visitationen egt rum efter kl. 12. Lindqvist, som ej lät nedslå sig af detta vittnesmål, yttrade härefter: Vittnet Svensson har misstagit sig, men jag är säker på att de andra komm bättre ihåg tiden.4 Ogifta tvätterskan Grönlund, derpå förekallad. berättade: Den 30 Juli på morgonen hade hon varit inne på närisgsstället hos vittnet Svenssor mellan kl. 2—10. Vittnet påminde sig med fulikomlig visshet att det var den dagen, emedan hon, som utsäljer dricka, varit utgången idenna angelägenhet. Att det varit på morgonen, derom var hon fullkomligt säker, ej allenast derföre att hon noga erinrade sig tiden i öfrigt, utan mycket väl äfven påminde sig att hustru Svens son höll på att undanstöka frukosten, för att se dan skicka tjenstflickan till torget efter mat för middagen. Ördföranden lade ätven detta vittne på sinnet vigten af att noga erinra sig tiden, oc! ittnet tog på sin aflagda ed, attdetvarit mellan kl. 910. Lindqvist hade då inkommit i krog rummet, der hustru Svensson stått innanför diske: och vittnet utanför densamma, samt begärt ev sup och ett glas dricka, som hustru Svenssor framsatte åt honom. Lindqvist hade derunde: framtagit och upplagt på disken några guldnipper under yttrande till Grönlund, som kände ho3e här skali ni få se!4 Grönlund had: na, hvilka äfven hon igenkände vara desamma som nu förevisades. Hon hadt hufvudsakligen fäst sig vid den vackra gulddosan, som hon noga besett under yttrande: Der här skulle jag gerna vilja ha! Derpå hade hor ändt sig till Lindqvist sägande: ung tror at f-n rider herrn som får reda på allting. Hvar har herrn nu kommit öfver det här tjufgodse: igen? hvartill Lindqvist svarat: Jo det finn tjufvar här rundt omkring; men ni får höra des. i morgon i tidningarne.4 Lindqvist hade här efter utgått, då hustru Svensson, som ej föru: sett Lindqvist frågat vittnet: hvad det dei var för en karl?4 Vittnet hade då berättat, at: det var den stora poliskonstapeln Lindqvist, son var så beryktad för sin skicklighet att efterspana tjufvar och tjufgods. Då Lindqvist utkommit på gatan, hade vittnet sett honom taga väger fippår Qvartersgatan. indqvist bestred att det varit möjligt för vitt nena att hinna så noga bese sakerna, som de tycktes hafva gjort, då han endast var inne på krogen en handvänning. Härtill genmälde Grönlund, att han varit inne åtminstone 10 minuter samt varit ensam. Lindqvist frågade om vittnet ej kunde påminna sig att han yttrat det har hade brådtom, emedan en kamrat väntade på honom; men detta yttrande förklarade vittnet sig ej hafva hört. Hushållerskan Wilhelmina Norman fick härefter öreträda, samt berättade: En tisdag, dato påminde hon sig icke, hade hon kommit in til: hustru Svensson, med hvilken hon var bekant. Det var på morgonen mellan kl. 9-—10, detta erinrade hon sig bestämdt. Lindqvist hade derunder inkommit på krogen samt begärt en kamfertsup samt framtagit och visat de förut nämnda guldnipperna, under yttrande till vittne: Grönlund, som Lindqvist egentligen språkat med: 48Se här skall ni få se!4 Tillfrågad om hvilka saker det varit, uppgaf vittnet att det varit er rund emaljerad snusdosa, armband och en kedja. Härefter förevisades de på dombordet liggande jeserna för vittnet, då Kon förklarade sig igenkänna dem. : Vittnet hade noga besett sakerna. emedan hon tyckt att de varit så vackra. På fråga om hon deribland sett någon nål eller något portemonaielås, svararade hon att det hade hon icke sett. Lindqvist hadevarit inne på krogen omkring 10 minuter och derunder tagit sig en kamfertsup och ett glas dricka. På fråga om hon hört Lindqvist säga att någon väntade på honom, svarade vittnet; att det hade hon ej hört. Uppmanead att påminna sig dato, förklarade vittnet, att det kunde hon ej göra, men hon erinrade sig, att det varit en tisdag och att hon på följande torsdag hade läst i Dagbladet om den hos Norstedt verkställda visitationen. Lindqvist medgaf ännu en gång att i fråga om dagen vore intet tvifvel, ty den 30 Juli hade han varit inne på krogen; men fortfor i sitt be tridande af vittnesmålens sanning med hänseende till den uppgifna timman, ty han hade icke varit inne på krogen förrän längre fram på dagen och efter det visitationen hos Norstedts redan varit verkställd. Kindqvist uppgaf, att sedan tjufgodset blifvit anhållet hos Norstedt vid half ett-tiden hade Lindqvist och Wiström utanför Norstedts bostad väntat på Norstedts: hemkomst för att underrätta honom om saken. Under denna mel lantid var det som Lindqvist varit inne på krosen, derifrån han återvändt till Norstedts bostad. der Wiström stod-och väntade på honom, Lindqvist förmenade, att han så mycket mindre kunnat besöka Svenssons krog mellan kl. 9 10, som han varit vid Albano meHan kl. 8—5.. hvilket han kunde styrka med vittnen. Or. randen ansåg dock cj omöjligt, att han kunn: hinna med båda delarne. Härefter hördes flickan Pehrsdotter, i tjenst hos hustru Svensson. Hon hade ej uppehållit sig i krogrummet då Lindqvist var derinne, men hade inkommit straxt efter sedan han gått ut, så at hon såg honom på gatan. Inkommen hade ben hört Svensson, Grönlund och Norman samta;s om Lindqvists besök samt om guldnipperra. De hade dervid omnämnt för Pehrsson hvad d: t var för saker som Lindqvist visat. Klockan hace ej varit mer än 9—10, ty sedan Lindqvist fick vittnet tillsägelse af sin matmoder att gå torget och köpa fisk till middagen, som för gisterna skulle vara i ordning till kl. 12. Under det vittnena afgåfvo sina berättelser, som afhördes med allt mer och mer stigar d förvåning af de närvarande, syntes hustru SR qvist mycket upprörd. Lindqvist sjelf äte dock småningom sin, såsom det tycktes i bör, förlorade fattning. Härefter fick det af Lindqvist åberopade vitnet Eva Andersson företräde för att höras huru vid det tillfälle tillgått, då nålen anhölls från !u stru Lindqvist. Andersson, som uppgaf sig bo i huset n:r 19 Saltmätargränden, inlemnade ti skriftligt vittnesmål emedan hon ej vore kunnigX. På ordförandens uppmaning afgafl. dock, innan skriften upplästes, en muntlig tmigen oredig berättelse, som förekom refe af ungefär följande innehåll: Den 30 Sept på eftermiddagen hade hon befunnit sig rum, hvars dörrnyckel var urtagen. hade då knackat på; men hon brydde sig början ej om att öppna. Det knackade c lertid en gång till, då hon gick fram och ci: nade, hvarvid hon fann hustru Lindqvist och Norstedt stående utanför dörren vill sitt im. Utkommen tog Norstedt henne på axeln under yttrande: Ni är väl en hederlig menniska :h det bor väl hederligt folk här på ömsg sid? hvarefter Norstedt skuftade in hustru Lindqv i hennes eget, midtemot belägna kök, hvars dirr ej ME ör NN RR öden KC