Aftonbladet – 25 oktober 1861, sida 2

Coittier, som allvarligt afböjde en vidare förklaring angående Hugos ställning, tog med dessa ord afsked af sin syster och rest. SJETTE KAPITLET. På gatan S:t Michel i Paris fanns ett tvåvåningshus med fyra fönster på facaden. Dess svarta och hemska murar, men ännu mer de jerngaller, hvarmed fönstren voro försedda, gäåfvo detsamma utseende af ett fängelse. De förbigående skulle visser ligen icke ansett det för en borgares bo ning, om de ieke hade märkt ofvanför den hvältda dörröppningen en skylt, på hvilken var målad bilden af ett hvitklädd man, som bar på ett fat en ofantligt stor pastej, hvilken föreställde Babels torn. Nederst på denna skylt prunkade en inskription i ma jestätiska gyllene bokstäfver, som hade för ändamål att underrätta amatörer att detta hus tillhörde Pierre Escabeaw, konungens pastejoch sockerbagare. På Ludvig XI:s tid var pastejbagareeller, rättare sogdt, sockerbagarekonsten, som i våra dagar hunnit en så stor grad af fullkomlighet, så till sägandes, ännu i sin barndom. Derföre var också då rörsockret, hvars bruk icke var allmänt bekant i Europa, en likaså dyr som sällsynt produkt, och såsom sockerämnen begagnades vanligen endast honung och saften af åtskilliga slags frukter. Men Pierre Escabeau kunde skryta af att för rörsockret ha öppnat en alldeles ny bana, genom att använda det vid beredning ef vissa gastronomiska läckerheter, som numera allmänt brukas. Det var också till honom som de förråd af socker, af torra frukter och kryddor voro ämnade, hvilka Vermeil hade trans porterat till Paris, emedan den ryktbare sockerbagaren vid gatan S:t Michel hade ätt i uppdrag af hufvudstadens magstrat utt uppbjuda hela sin skicklighet att i och ör konungens snart tillstundande födelse lag tillverka en hjort utaf socker af u santiska dimensioner,