Aftonbladet – 23 oktober 1861, sida 2

uppsats på den skadeersättning, som jag har att fordra af hertigen af Bretagne. Mer jag vet huru mycket detta är värdt. Kocnungen vår nådige herre skall aldrig besluta sig till ett krig mot hertigen, för att utkräfva rättvisa åt en stackars köpman som jag, och hertigen skall icke gifva mig ett öre, utan att blifva tvingad dertill. På detta sätt jämrade sig krämaren Vermeil: Sysselsatt med dessa tankar, glömde han helt och hållet den, som genom sina snäbba ben isynnerhet bidragit att åter skäffa honom hans egendom. Vi skynda emellertid att tillägga, att om han äfven händelsevis hade tänkt derpå, skulle han på guldvigt vägt den belönimg han skulle gifva Hugo, ty med ett godt handelsförstånd förenade han egenskapen af sparsamhet, en sparsamhet, som gränsadetill ytterlighet. byn funnos flera personer, som kunde disponera sin tid och som mot en måttlig betalning erbjödo köpmannen att transportera hans varor. Men Vermeil, som af naturen var något misstänksam, kunde icke besluta sig till att antaga deras anbud. i SJag skulle göra den största galenskap, sade han för sig sjelf, fom jag anförtrodde mitt lif och mina varor åt ett par dylika sällar, som jag icke känner och som myceket lätt skulle kunna krossa mig som glas. Hvem svarar mig för attiecke de i nästaskog kasta -ig ö:ver mig, plåga mig en stund och smyga sig bort med mina kärror? Ty jag er väl att herr Tristan skall förbruka mer 1 ett förråd. af säckar och snören innen han hinner helt och hållet utrota denna förb— afföda af stråtröfvare och tjulvar. Slutligen föll köpmannens blick på Hugo Michelet, som betänksamt höll sig på något afstånd, utan att hafva tänkt på att med elt enda ord göra sin rätt gällande för den