Aftonbladet – 12 oktober 1861, sida 3

te me ör a VR et LE VARAN Könen någon sådan bok med den redighet att dera: kunde hemtas vittnesgildt stöd för hans berät Itelse. Om arbetet stode ÄRE under den 2 Juli, så hade nämnde dato blifvit ditskrifver Sedan: ; Af aktor företeddes nu en räkning, utgifven af Raab till Pettersson, hvarå svessandet af vagnsaxeln stod upptaget såsom verkstäldt hvarken den 9 eller den 24, utan den 13 Juli. Spord härom förklarade nu Raab, att han hade för vana att endast anteckna den dato, då räkningens första post verkställdes, hvarefter de följande posterna dehiterados på räkningen, utan utsätt nde af särskild dato för hvar och en af dem. Med återkallande af hvad han förut kunnat yttra (Raab har vid tre olika förhör haft olika berättelser), tog han emellertid nu på sin aflagda ed, att det var sanning hvad han sednast vittnat, nemligen att dyrken blifvit utlånad Christinadagen. erngren, som emellanåt tycktes vilja inqvirera, men af rättens ordförande härför tillrättavisades. anmärkte nu den egna omständighet, att Raab vid första förhöret blifvit åberopad som vittne af Lindqvist och Wiström, men då sagt sig ej hafva det minsta att omvittna. Härpå genmälde Raab, att han då varit åberopad som vittne af dem i en del af målet, med hänseende hvartill han ej haft något att meddela. Hustru Lindqvist hade då ännu ej varit inblandad i målet och någon fråga om dyrken då ej varit å bane. Smedsgesällen Qvalander berättade: att hustru Lindqvist Christina-dagen inkommit Hos hans mästare Raab i verkstaden och begärt att få låna en dyrk, som mästaren lemnade henne. Qvalander hade dervid hört mästaren fråga, om han skulle följa med, men blifvit afvisad af hustru FER Mr i opassande ordalag. Qvalander hade efter hustru Lindqvists bortgång förebrått mästaren, att han lemnade ut dyrkar utan att sjelf fja med, men dertill hade Raaben svarat: Ah, kon har förut lånt af mig så många dyrkar, att jag snart är utan. Jag hade 20 stycken då jag kom hit; nu har jag knappt en enda qvar. Ått detta skedde den 21 Juli på Christinadagen, nder på sin ed, erinrande sig detta så ikrare, som det mellan honom och mästaren varit fråga om några blommor, som Qvalander haft stående i ett fönster, och hvilka han skulle lemnat åt en onämnd vän, om de ej vissnat. Mot Qvalanders och Raabs vittnesmål anmärkte Lindqvist, att han utanför sin dörr en dag funnit en dyrk, hvilken han gått ned till verkstaden och lemnat Raab. Härom sade sig Raab ej hafva någon vetskap, lika litet som derom, att han till Qvalander fällt något yttrande, antydande att han förut lemnat fru : Lindqvist dyrka Hade han sagt något sådant, vore det endast löst prat; ty hustru Lindqvist hade aldrig mer än en gång, nemligen på Uhristinadagen, lånt dyrk af honom. Med änledolng af den utaf Lindqvist omnämnda dyrken upplyste vittnet Hellberg, att han Josefinadagen eller den 21 Augusti på anmodan af hustru Lindqvist, som sagt sig ha inläst sina nycklar, hjelpt henne Ait uppdyr a en dörr, hvarvid dyrken blifvit qvarglömd. Det af Lindqvist anmärkta förhållande rörde således ett annat tillfälle än det ifrågavarande och till målet hörande. Smedsaärbetaren Hellberg intygade: att hustru Lindqvist begärt att få låna en dyrkaf mästaren, som också blifvit henne lemnad, hvarvid mästaren frågat, om han skulle följa med, men blifvit alvisat. Att dyrklånet skett på en namnsdag påminde sig Hellberg bestämdt; menhvilken dato eller namnsdag det varit kunde han ej påminna sig. Deremoterinrade han sig bestämdt, attdet varit på en onsdag. (Märkvärdigtnog inföll Christinadagen på en onsdag, då deremot den 9 är en tisdäg och den 13 en lördag.) Med anledning häraf tillfrågade ock ordföranden Hellberg, om han kunde ta på sin ed, att det varit en onsdag, hvilket Hellberg förklarade sig kunna göra med godt samvete. Ett vittne, artilleristen Pettersson, hördes äfven angående dyrken, men hade ingenting af vigt att omförmäla. Härmed afslutades ransakningen i denna del. I afseende på dyrken anser sig ref. böra påminna derom att hustru Lindqvist, enligt Norstedts uppgift, skulle hafva gjort det vilkor bland andra för utlemnandet af nålen till honom, att han skulle öfvertala Baab att ej vittna Häger om dyrken. i komma nu till vittnesförhören angående det märkliga tillfälle, då Norstedt sammanträffade med hustru Lindqvist på mjölkmagasinet i huset n:r 19 Saltmätargränden samt då nålen anhölls från hustru Lindqvist. Enkan Jonsson, som innehar detta mjölkmagasin, berättade: Samma dag, som förhöret förevar i poliskammaren och då hustru Lindqvist i polistrappan talt med Norstedt, hade hon, kort efter hemkomsten från poliskammaren, nedkommit i mjölkmagasinetgråtande och blodig samt beklagat sig öfver, att hon blifvit illa misshandlad af sin man. Hon hade bedt den på magasinet äfven boende och vid tillfället innevarande gps pre Engman att gå efter polis, emedan hon ej tordes gå upp till mannen. Engman hade, efter några invändningar af enkan Jonsson, uppfyllt denna hennes önskan, hvarpå Engman återvände i sällskap med en poliskonstapel, som dock förklarade sig ej kunna taga någon befattning med saken, sedan hustru Lindqvist på af honom framställd fråga svarat, att hon ej hade någon bevisning mot mannen att Aberopa. Huru Norstedt derefter inkom magasinet och huru han och hustru Lindqvist åtföljdes bakom skärmen är förut kändt. Hvad som der talades mellan poremna hade enkan Jonsson ej hört; men sedan hustru Lindqvist gått ut öch Norstedt efter henne, hade Jonsson, som händelsevis gått fram till dörren åt förstuan och öppnat denna, hört Norstedt och hustru indqvist samtala i gången utanför, dervid hustru Lindqvist yttrat till Norstedt: Vänta, skall jag gå upp efter nålen och ge herrn den. Ordföranden gjorde vid detta bestämda vittnesmål Jonsson uppmärksam på, att ofvan anförda ord voro särdeles vigtiga samt att Jonsson borde noga betänka sig, synnerligast som hon i polisen förut skulle ha sagt att hustru Lindqvist yttrat: Vänta skall jag gå upp och visa herrn något. Enkan Jonsson bestred att hon yttrat sig sålunda i polisen. Hon u fa sig äfven ler fällt samma yttrande om nå en, ehuru det ill polis protokollet möjligen blifvit orätt DR attadt. borned finge do vara huru som helst, å betygade hon nu vid sin salighet, att det vore sannt hvad hon sagt. Härvid utbrast hustru Lindqvist: Den menniskan har nu svurit bort sin själ till domedag! Jonsson, tillfrågad om hon sett hustru Lindvist innehafva någon. sådan nål, uppgaf att won tvenne gånger märkt detta, ena gången sönlagen den 28 Juli och andra gången en derpå öljande hvardag, då hustru Lindqvist haft en lylik i schalen. Lindqvist anmärkte att detta vore fullkomligt sanningslöst. Hans hustru hade aldrig egt nåson. sådan nål, utan en med svart knopp på, ilipgande Lindqvist, att hvarken han eller ans hustru hade något skäl att bestrida ett sålant förhållande, om så verkligen varit. Ty om också hans hustru innehaft ald rig så mån a nåar med guldknopp, skulle den omständigheten j känna binda henne, då ingen af vittnena väl unde svära: på; att det vore samma nål som a cn x