Aftonbladet – 12 oktober 1861, sida 3

hr Minnich observerat nålen sittande i fru ländqvists kofta, instucken på -venstra sidan i veka lifvet, ett par tum från koftans undre kant, hvarefter nålen anhölls. å På fråga af ordföranden huru hustra Lindqvist dervid betett sig samt om vittnet kunnat bbilda sig något omdöme öfver hennes sinnesstämning för ögonblicket, förklarade, vittnet att detta ej varit möjligt för honom. Afven uppgaf vittnet, att han förut sett hustra Lindqvist egagna en sådan nål som den ifrågavarande i schalen, hvarvid han som guldarbetare kommit att fästa sig, enär han på skänglarne märkt att det egentligen var en härnål. Engman hade sete då Minnich tog nålen ur koftan. Hr Minnich afgaf en härmed öfverensstämmande vittnesberättelse, vidhållande hvad ham förut inför. polisen uppgifvit. Vi tillägga blott följande: Äfven han hade under Norstedts och hustru Lindqvists samtal innanför skärmen hört hustru Lindqvist nämna orden: en nål, Raab, dyrk o. s. v. Derjemte hade han äfven observerat att hustru a under samtalet varit ytterst angelägen att den dörr, som var anbragt Å skärmen, hölls stängd. Som låset var dåligt, hade dörren å skärmen emellanåt gått upp, hvärvid hustru Lindqvist sprungit fram och tillslutit den... Då samtalet var slut samt hustru Lindqvist och Norstedt gått ut i förstugan, hade hr Miinnich ärven gått ut och passerat förbi dem, som der samsyräkade, samt or ut på gatan, för att der afbida Norstedt. På gatan hadehan påträffat smeden Raab, och hade de båda gått några slag tillsammans fram och åter förbi förstugudörren, hvarvid Mtmnich fortfarande såg hustru Lindqvist och Norsteovy inbegripna i samtal, qvarstå i förstugan. Husuru Lindqvist hade derunder till och med en gång säckt. ut hufvudet genom dörren samt yttrat: — Ljug inte så mycket; smed! Raab hade efter en stunds samspråk aflägsnat sig, då Mimnich ingiek i SA gan för att afbida Norstedt. Efter en stend SR denne ned ifrån Lindqvists bostad warat-gic fram till Mtännich med gladt ansigte, unde? yttrande: Jag har nu fått henne så långtyatt hom lofvat gifva mig. en nål, med vilkor att skulle praktiseras in i Wiströms rum RR en byrå; äfvenså skall jag ställa så om att Raaber ej mer talar om dyrkarne. Härefter hade: orstedt gått upp igen; men efter en stund åter nedkommit samt bedt Minnich följa sig, hvarefter nålen anhölls på sätt som förut ärmämndt, En sak, som i hr Mumnnichs vittnesberättelse förYen omnämnas, är cen att då Norstedt yttrade:.Nålen skall bestärudt finnas härinne; jag har sett henne ha den, och se der i fönstret liger boken, i hvars blad hon setat, hade hustru indqvist förekommit hr .Miinnich, som närmade pr Breen för att taga den ifrågavarande boken, och sjelf tillegnat sig densa;Nma, utan att sedan kunna förmås framlemna den: : Ett vittne, hustru Björkancter, som innevar å magasinet då hustru Lindqvist och Norstedt befunno sig bakom skärmen, hade ej något af vigt vatt upplysa. Hon påstod blott att hustra Lindqvist och Norstedt ej stannat i förstugan, utan direkte gått uppför trappan tilk Lindqvists rum. Härefter hördes de af Lindqvist åberopade vittnen, af hvilka målsregesällen P. R. Lundström och J. Bäckström ej hade annat att förmäla än litet prat emellan dem och Ruben. Deremot förmälde skomakarehustrun Fhorn berg, i rak strid mot vittnena Engmans och Miännichs utsago, följande: Hon hade kommit upp för att söka hustru Lindqvist, men då hom såg Norstedt och henne ingå i köket, hade hom ällt sig i förstugan och väntat tills Norstedt. ulle ut. Sedan hustru Lindqvist och Norstedt gått in i köket, hade Norstedt ej varit ute någon gång i förstugan förrän då han efter att ett ögonblick ha. varit inne hos hustru Eimdqvist, slog upp dörren på vid gafvel och ropada på de på förhand förberedda vittnena, som genast rusade in, hvarvid ett stort tumult uppstodi. Thornberg hade då genast hört Norstedt, wutam alla föregående resonnemanger, direkt yta: Ta och visitera koftan, der sitter nålen ! Thosmberg hade äfven sett att nålen satt bak på rygen på hustru Lindqvist. Ehuru vittnena unnich och Engman förklarade sig nästan stäkra på att qvinnan Thornberg aldrig varit ifförstugan, åtminstone hade de ej sett henne, och ehumwm de sammanstämmande äfven intygade att dörrem hela tiden var tillåst eller åtminstone tilldragen, satte Thornberg likväl sin salighet i pant att dörren stått på vid gafvel samt att allt ti sått som hon berättat. Hvad hr Minnich särskildt beträffade, tog han med anledning häraf vå sin aflagda ed att han aldrig på förhand haft. len ringaste aning om att han skulle vid tillället komma att uppträda som vittne. 7 En kommissionär Spångberg, som förut varit: inställd i polisen, förmenade att Norstedt varit: illtalad för stöld. För fjorton år sedan skulle Spångberg, såvidt han kunde minnas, ha tagit jufgods hos en maskinist med det namnet. Ham unde dock ej taga detta förhållande på ed, är han ej mindes det; hvarföre Spängberg, om lofvade till nästa rättegångsdag skaffa närnare upplysningar, affärdades. Å Med anledning af de i hustru Lindqvists kofta å axeln synbara hålen efter nålen, förmenade i: Möännich, att dessa hål med flit blifvit gjorud deremot de i sidan befintliga blifvit utace. Rätten beslöt att koftan i fängelset 1e undersökas då hustru Lindqvist fick taga en på sig. För denna undersökning är i gör agens blad redogjordt. Allmänna åklagaren yrkade härpå att hustru vindqvist och Jerngren måtte insättas i mörk: ell, hvilket bifölls med afseende på den sed are, hvaremot rätten angående hustru LindMoe resolverade: att ehuru besvärande omstänigheter mot henne förekommit genom tvenne ittnens utsago, så vore dock ett annat vittnes, ustru Thornberg, berättelse deremot stridig, varföre rätten för närvarande ej ansåg sig mna bifalla åklagarens yrkande i den delerer rmed afslutades förhöret och de häktade återördes i fängelse. Mordet å soldaten Nordell. Krigsrättens utslag. Ransakningen vid Långholmen med fånarne Lundgren, Skog och Carlsson afsluades i dag, hvarefter, sedan allmänna åklaaren framställt sina slutpåståenden, rätten neddelade utslag. Rörande först den frågan, huruvida Norell saknat bestämda och fullständigainstruk oner, har det under ransakningens gång lifvit till falla unnivet att så icke varit.