Aftonbladet – 9 oktober 1861, sida 2

och den officiela partens beqvämlighet ustörd. Sednare har dock allmänna meningen fått en officiel bekräftelse, som intet officielt förnekande kan tillintetgöra. Svenska och norska generalkonsulns i Köpenhamn embetsskrifvelse till kommerse-kollegium af den 26 Oktober 1860 rörande Danmarks handel, införd. i tidningen Nya Dagligt Allehanda n:o 272 för den 12 November samma år, innehåller den för svenska tullverket ganska obehagliga officiela uppgift, att 300.000 kannor bräuvin blilvit hit insmuglade från grannriket under året 1859. Skrifvelsens tillägg om tvitvelaktigheten, buruvida detta qvanum verkligen hit inkommit, är synbarligen iramkastadt såsom nödbjelp för tullverket, men hjelper saken litet eller intet: I Danmark betalar staten godtgörelse för konsumtionsskatten då bränvin exporteras, och det är endast detta slags utförsel som uppages i tulljournalerna och som alltså är synbar i den nu nämnde, embetsskrilvelsen; men herr generalkonsuln omtalar icke, eller har måhända giömt, alt ett vida betydligare qvantum bränvin exporteras utan dylik gottgörelse, i större och mindre partier, hvilka då icke behöfva angifvas, och hvilket förhållande i de flesta fall eger rum just vid smugling på Sverge. Dessutom hade väl i den officiela rapporten icke bort förtigas att bränvin, som är bestämdt till Sverge från danska hamnar, i dessa angifves till export till Norge och under såden destination införes i tulljournalerna; och då nu känit är att vanligt bränvin icke kan införtullas i Norge och mycket sällan der insmuglas, så kan med sannolikhet antagas, att det brän in, som efter danska wlljournalerna skulle hafva utgått till Norge, i verkligheten och till största delen inkommit till Sverge och .derföre bort vara uppgifvet i herr generalkonsulns embetsskrifvelse. Generalkonsulns uppgift om smugiing af 300.000 kännor bränvin kan således med temlig säkerhet fördubblas, utan att man dock uppnår den verkliga qgvantitet som på olofliga vägar årligen inkommer från Danmark. Men, hvad säger väl svenska tullverket om denna angenäma tablå, sedan sjelfva faktum numera icke kan förnekas? Medan statsmakterna bemöda sig att inskränka tillverkningen af den förderfliga bränvinsdrycken genom stränga författningar, dryg skat! och höga viten för öfverträdelser, kan vår dyrbara tullverk, som kostar landet öfver 1, million riksdaler årligen, med sn talrika personal af 1500 personer icke förhindra att vår egen bedröfliga bränvinsflod får ett årligt tillflöde af öfver 600,000 kannor från utlandet. Man skall måhända invända att bränvinssmugling icke kan förhindras, — och detta är sanut om dermed menas att ingen kanna elter ankare skulle inkomma. Men att för hindra trafiken i den kolossala utsträckning. hvari den nu bedrifves, är långt ifrån at vara omöjligt, om man blott kan besluta sig till att slita sig lös från den kära och be qvämhga slentrianen. I krig följes den regeln alt sammandrag: styrkan på de hotade punkterna, och samme manöver skulle säkert visa sig lika helso. sam i kriget emot smu:lare. Skånska ku sterna och dernäst södra delen af Halland sägas vara mest hemsökte af bränovinssmugling, och der bör således tullverkets rörliga bevakningspersonal förstärkas från andra orter, hvarest dessa män nu äro till föga elle: ingen nytta. Denna rörliga tullpersonal be står af kustvakter, kustsergeanter,, kustche! m. m. samt distriktchef. som rätteligen och enligt den kongl. instruktionen af år 18525 bar att uteslutande befatta sig med den yttre bevaknivgen och derföre åtnjuter rundelige inkomster för oafbrutna resor 1 distriktet ehuru man sett en och annan af dessa tjen stemän på sednare tider hellre stanna hemmet och blanda sig i kontorsgöromålen samt sköte enskilda saker, hvilket allt onekligen är be qvämare. I Böbuslän och Halland, de denna tullpersonal är mycket talrik, ha man nu i många är hört tullkarlar, högt och låga, försäkra att ingen smugling sker Om nu så är, hvarföre då icke taga den på orden, hvaraf ock den ovedersägligt följd framstår, att bevakningsstyrkan derstä des är öfverflödig. D rföre borde större delen af denna tullpersonal: med sin kost samma och öfverflöd:ga distriktchef jemte sekreterare, hvilka båda för kontorsgöromå len mycket väl kunna undvaras, förflyttas till Helsingborg och anvisas deromkring et! distrikt som kunde anses lämpligt, hvare: mot södra distriktehefen borde koncentrera hela sin bevaknivgsstyrka mellan Malmö och Ystad. Derjemte, och såsom ett nödvändigt medel, borde tullstyrelsen anskaffa tvenne mycket grundgående, men med starka maskiner och för stor hastighet beräknade små ångfartyg, som ständigtskulle kryssa i Öresund och Kattegat och hafva ombord snipor som kunde begagnas i de minsta sund och vikar. Det lider iutet tvifvel att dessa ätgärder skulle: förhindra nio tiondedelar af den nu florerande smyghandeln; dock under jörutsättning att itullstyrelsen är i besittning at kraft och förmåga att sätta lif och verksamhet i bevakningspersonalen af alla grader irsn dietvikteheferna till kustroddarne och