rika och närgångna vargarne. Montenegro. Montenegro, denna sista fria återstod af det gamla serbiska kejsarriket, har,ehuru nominelt den turkiska sultanen underdånigt, likväl sedan 1504 under sina furstbiskopar bevarat sitt oberoende, om också under hårda, nästan årligen återkommande strider; strider, som visserligen haft föga betydelse för den öfriga verlden med undantag af Ryssland. Etter åren 1852—53, då de svarta bergens innevånare åter en gång mötte osmanernas hela makt, då de, trots de segerrika drabbningarna vid Spuss och Podgorizza, trots det bjeltemodigaste försvar, dock slutligen skulle ha dukat under, om ej Österrike och Ryssland hade intervenerat till deras förmån, har det bildade Europas uppmärksamhet alltmer och mer blifvit riktad på dessa bergsfästen. Nu har den ojemna striden åter börjat, och, ehuru för närvarande inskränkt till ett hörn af det turkiska riket af omkring 80—90 qvadratmil, tyckes det som om den skulle taga större utsträckning och bli den första orsaken till en allmän kamp för politiska intressen. Det torde derföre icke vara ovälkommet för våra läsare, om vi meddela några korta uppgifier om detta land. Montenegro begränsas i vester af det österrikiska Dalmatien, hvilket äfven utestänger det från Adriatiska hafvet, i norr at Herzegowina, i öster af Bosnien och i söder af Albanien. Det bildar en i sig afsluten, svårtillgänglig klippbastion med endast ringa vattendrag och är också derföre fruktbart blott i dalarne; isynnerhet utgöra Moratschaoch Seta-dalarne jemte Scutarisjöns kuststräcka detta lands egentliva förrådskamrar, hvilkas produkter dock blott bestå af ett temligen rått åkerbruksoch en ringa boskapsskötsels alster. . Hufvudstapelorten för dessa produkter är den österrikiska örlogshamnen Cataro. Från sina kala berg komma de då vissa dagar i veckan ned med sina hästoch mulåsnekaravaner, för aft utbyta virke, skinn, ull, vax, honing, torkadt kött, fisk, majs och potatis mot den civili-. serade verldens produkter. Affärerna uppgöras i sjelfva bazaren; i staden få montenegrinerna icke inträda, så framt de ej anmäla sig vid stadsporten och mot qvitto aflemna sina vapen. Hvad dessa bergsbebyggares karakter beträffar, så besitter den ett ännu temligen mycket i naturtillståndet lef-. vande folks ursprunglighet, otämd vildhet och lidelsefullbet, sakslughet och grymhet parade med högsinnad tapperhet, okufhg frihetskärlek och måttlighet i lefnadssätt. Detta är en folkstams karakter, hvilken trots sin obetydlighet i menniskoantal, (Lejean uppgifver omkring 120.000 själar) är en icke föraktlig fiende, då det gäller att försvara egen mark och grund. Den montenegrinska befolkningen har på 3 århundraden märkvärdigt förökats. Den ursprungligen ganska lilla kärnan af folket tillväxte hastigt genom serbiska flyktingar från Herzegowina, sedan den Montenegro tillförsäkrade friheten gjort detta land till en tillflyktsort för alla, som ville undandraga sig det turkiska tyranniet. Enligt Bolizzas venetianska manuskript räknade Montenegro är 1606 93 byar och 8027 krigare eller omkring 33,000 själar. I början af deta århundrade räknade det 53,000, och nu vexla uppgifterna mellan 107.000 och 140,000. Ar 1 10 ställde sig montenegrinerna, som bekänna sig till den grekisk-katolska kyrkan, under Rysslands beskydd, och från den tiden har sistnämnda land alltid betraktat dessa bergsfästen såsom en framskjuten förpost mot det turkiska riket. Det nu började krigets största betydelse ligger dock icke i innebyggarnes på de svarta bergen förmåga att göra motstånd och i deras frihetskänsla, utan i sjelfva det turkiska rikets splittrade tillstånd och de följder, som dess sönderfallande skulle ha på de europeiska maktförhållandena. Att detta sönderfallande ej alltför länge skall låta vänta på sig, visa rörelserna i de Montenegro begränsande turkiska provinserna. Ar 1853 hotade Österrike sultanen med krig, om han ej afstod från fälttåget mot Montenegro; nu tillåter det de turkiska trupperna att låga öfver österrikiskt område. Derföre har likväl redan upproret i Herzegowina utbrutit. Öfverallt gripa der redan rTajas, som äro nedtryckta af grundskatt och utpressningar, till vapen i sin tros namn, uppmuntrade till en del genom sitt antal, som är den mahomedanska befolkningen betydligt öfverlägset, men ännu mera genom grannskapet med Montenegros kriglekö innevånare. . Om det ej snart lyckas Omer Pascha att göra ett segerrikt slut på denna fejd, så skola snart äfven Bosnien och Serbien begagna sig af tillfället att göra sig oberoende och på detta sätt förmå England och Frankrike att ännu en gång taga hand om den sjuka mannen, men då kanske på ett annat sätt. NORGE. Öfverste Theod. Broch har blifvit utnämnd till generalmajor och chef för ingeniörbrigaden och majör Irgens till öfverste. Det säges att chefen för låndtförsvarsdepartementet gjort dessa utnämningar på befall