Aftonbladet – 7 oktober 1861, sida 2

Paolo sade icke ett ord till svar på denna vink, och det återstående af färden tillryggalades under oafbruten tystnad. Två fruntimmer suto ute på trappan vid villan då de ridande stego af hästarne, men ingendera af dem var Lavinia. Dessa båda fruntimmer, så lika hvarandra att man ej kunde tvifla på att de voro systrar, och en lång herre, .med en något tankspridd min och den yfvigaste och oredigaste naturliga peruk man kan tänka sig, kommo fram: för att skaka hand med Paolo, hvarpå de togo honom med sig till ett förmak och tvingade honom med: mildt våld att, trots allt hans bedyrande det han icke var det ringaste trött, sträcka ut sig till sin fulla längd på en soffa, öfverhöljde honom med schalar och begåfvade honom rikligen med consommås, viner, vänliga blickar och de vänligaste omsorger. Paolo låg ännu och flämtade under detta öfvermått af välvillig omvårdnad, då Thornton kom in, stödjande Lavinia vid sin arm. Här är vår andra, kära invalid4, sade han; jag vet att all presentation är öfverflödig.t Mötet mellan de båda var sådant som man, till följd af deras olika ställning och de förhållanden hvarunder de återsågo hvarandra, kunde hafva väntat — fullt af åter: hållen rörelse och plågsam förlägenhet. Mrs Thornton dröjde ej att komma till deras hjelp; icke förr hade de skakat händer, utan att säga ett ord, än hon lade sin arm krin Laviniag lif och förde henne till en stol, medan mrs :AvelingZbadfiPaolo, somvid Lavinias inträde hade sprungit upp från soffan, alt åter lägga sig ned och låta öfverhölja sig med schalar. Men denna gång emot: stod han envist och med framgång hennes böner,