Aftonbladet – 5 oktober 1861, sida 3

Vanligtvis mår arsenikälaren väl, om han ock i längre tid (20—30 år) fortsatt meå arsenikens bruk, men känner vid minskade doser eller temporärt upphörande en svag: het i hela kroppen, som manar honom att ånyo begynna dermed. Anledningen att arsenikätning blifvit så utbredd torde vara alt söka deri, att dess skenbart gynsamma verkan hos hästar, hvilken varit bekant sedan längre tid, älven lockat n enniskor till detta bruk. : Med anedning af hr Stenbergs anförande uppkom i sällskapet en diskussion, hvilken förnämligast rörde motsägelsen mellan den besynnerliga indifferens till organismen, som utmärker arsenikens bruk af arsenikätare, och dess under andra förhållanden uppkommande förfärliga verkningar af akut eller kronisk förgiftning — en motsägelse som ännu endast kan förklaras af vanans makt och af den för vissa individer egna förmågan att ackommodera sig efter hvarjehrada inflytelser af hvad beskaffenhet de vara må. Sundhetskollegium har meddelat sällskapet åtskilliga embetsrapporter från provincial-, distriktsock stadsläkare i Sverge. Ar Huss har mundtligen meddelat flera sådana, såsom från hrr Hedenström, Fineman och Wikblad om spetälskan i H-lsingland, hvilken sjukaom synes vara i tilltagande i Sverge; om de framkallande orsakerna till densamma m. m.; vidare från hrr Lun: deqvist i Nyköping, Witt i Karlshamn och Åkerblom i Sollefteå; ur rapporter till kollegium, inkomna från veterinärläkarne i riket, har hr Carlson omtalat: sjukdomsförhållandena i Linköpings distrikt år 1860, med detaljerade uppgifter om tungrötan, som varit epidemiskt gängse, af hr Schedin; om ett fall af luftrörssnitt på en häst, med lycklig utgång, af hr Klintman m. m. Från ledamöter af sällskapet, som varit stadde på utländska resor, hrr Andersson, Troilius och Key, hafva högst intressanta vetenskapliga notiser om utlandet till sällskapet inkommit. (Slutet följer.)