Aftonbladet – 5 oktober 1861, sida 3

SVICISC, bldnu andra CH HORSL OvVaUnEt fail tarmsten i blindtarmen (knytnäfstor och vägande något öfver 1, ), kunna vi ej här inrymma, utan hänvisa i detta afseende till läkaresällskapets tidskrift Hygieea. Slutligen får nämnas att inom denna klass bidrag äfven blifvit lemnade af hrr Abelin, Ödmansson och Levin. Sedan sekreteraren i sin berättelse öfvergått till afdelningen för kirurgi och obstetrik, redogjorde han för hr Santessons anföranden 1 förstnämnda vetenskap samt för tve: ne sjukdomsfall af hr Könsbe:g och hr Ewert i Göteborg. Under denna afdelning omnämndes en af hr Rossander författad afhandling: ?Några anmärkningar om bråckinklämning och bråckoperationer? — en afhandling, som utan tvifvel skall helsas välkommen inom den operativa medieinens område. Värderika bidrag hade inom denna klass äfven blifvit lemnade af hrr Groth, M. Retzius, Hjort (från Göteborg) samt Cederschiöld. Hr M. Retzius har fästat läkaresällskapets uppmärksamhet på, att den fuliständiga öfverensstämmelse som hans aflidne broder prof. A. Retzius lagt i dagen mellan kranierna hos Lappar och Samojeder, äfven uppenbarar sig uti dessa folks qvinnobäcken, som han närmare beskref. Till samma folkras med Lappar och Samojeder har Morton och flera andra hänfört Eskimåer. Oriktigheten af ett sådant antagande har äfven ra Retzius i lifstiden visat genom jemförelse af dessa folks kranier. Lappar och Samojeder höra till Gentes brachyce-phalo ortognatre, Eskimåerne deremot tull Gentes doliehocephalo-prognate. Samma vitsord lemnar äfven jemförelsen af de nämnda 3 folkens bäcken. Hr Retzius förevisade och beskref ett qvinligt eskimåbäcken. ; Under afdelningen för farmaci och materia mediea nämndes meddelanden af hrr Huss, Sandelin och O. Sandahl. Denne sistnämnde har förevisat bland en mängd drognuer äfven en laf, tHennoet Orese, Lecanora esculenta 1. affinis, som förekommer å Asiens och Afrikas torra höjdslätter och under gynnsamma atmosferiska förhållanden kan inom några timmar oerhördt utvecklas i massa, så att betydliga landsträckor betäckas med ett lager af denna ätliga laf till flera tumstjocklek. Detta så plötsliga och liksom underbara framträdande i massa har i alla de länder, der den förekommit, framkallat den folktron, att den faller ned från himlen. Detsamma var äfven israeliternas föreställning, enligt Moses berättelse i Exodus, då de under vandringen genom de Sinaitiska öknarne funno marken en morgon betäckt med ett lager af ätbart ämne, som räddade dem från hungersnöd, och om hvilket de i första förvåningen ropade till hvarandra: Man-hu, hvad är det?4, hvaraf sedan ordet manna anses hafva uppkommit. Att denna Lecanora esculenta med all sannolikhet sålunda är den rätta bibliska mannan eller åtminstone utgjort dennas hufvud beståndsdel, till hvilken möjligen kommit några mindre qvantiteter af dropplika utsvettningar från grenarne af Tamarix orientalis L. och Hedysarum Alhagi, hvilka växter äfven förekomma i samma frakter, är be kräftadt genom sednaste undersökningar, synnerligast af M. ORorke, rörande detta ämne. Denna manna kan dock aldrig blifva annat än ett nödbröd, emedan halten af dess nä rande ämnen är mindre betydlig och dess förnämst. beståndsdel är oxalsyrad kalk. uppgående ända till 66 procent. Hr Ander berg hade förevisat ett af henom beredt nytt läkemedel: oxalsyrad ceroxidul, anv ndt först af prof. Simpson i Edinburg, mot kräkning af olika orsaker. Råämnet för detsamma är Cerit, ett mineral, sedan längre tider tillbaka funnet vid Bastnäs i Westmanland och bland minerallogerne kändi under namn af Bastnäs Tungsten. Re dan Scheele undersökte detta mineral med anledning af dess höga SES vigt förmodande detsamma innehålla Wolfframsyra, hvilket dock ej bekräftade sig, och efter honom Berzelius och Hisinger (1803) samt liktidigt äfven Klaproth. Dessa tre sistnämnde upptäckte då 1 tungstenen en ny metall, hvilken af Berzelius och Hisinge; benämndes Cerium, hvarefter mineralet i sin ordning fick namn af Cerit. Både ceriten och metallen undersöktes närmare å 1839 af prof. Mosander, som fanr den sed nare, hittills ansedd för ett grundämne, bestå af trenne metaller, nemligen Cer, Lanthan och Didym. Ceriten bar intill närva rande dag endast funnits på det angifna svället (Bastnäs), och andra mineralier, som innehälla cer, nästån uteslutande på den skandinaviska halfön. Vid en af den farmaceutiska klassens sammankomster har hr Stenberg efter tJournal. för praktische Chemiet omtalat någr: af prof. E. Bchäfer i Grätz gjorda märk liga iakttagelser om arsenikätarne i Steier mark?, grundande sig på officiella berättel ser från läkare i alla trakter af Steiermark. Han hade sig väl bekant, att här och der: landet personer funnos som förtärde arsenik; men det saknades bådetillräckliga fuk tiska uppgifter derom och öfvertygande ke miska undersökningar. Nu har man funnit. att den nordliga och nordvestliga delen ai landet utgör arsenikötarnes tillhåll. Före trädesvis njutes den hvita arseniken, mer äfven den gula, :om förekommer I handel. samt auripigmentet. Arsenikätarne börja med en dosis af ett hirskorns storlek h stiga småningom till den af en ärt; af lä kare vägda qvantiteter, som inför deras ögon förtärts, hafva utgjort 2, 4v, och 5. gran hvit arsenik. En sådan dosis taga de antingen dagligen eller hvarannan dag eller en till två gånger i veckan. Personer, som en längre tid varit begifna på arsenikätande. erfara straxt efter dess intagning en ange näm värme i magen, kräkas ej. äfven vid större doser, uten kärma på sin höjd er tyngd i hufvudet. Arsenikätarne äro vanligen starkt och I folk, tillhörande de SE RT ER VN 1