Aftonbladet – 30 september 1861, sida 2

MUSIK. Man hade i lördags afton det länge saknade nöjet att återhöra fru Louise Michaeli, som på sin konsert i De la Croix salong till inträdesnummer hade valt den herrliga arian ur Skapelsen På starka vingar lyfter sig den stolta örn?, hvarefter följde arier ur Le Prå aux Cleres? med obligat violin, af Herold, samt ur Spohrs ?Faust?, förutom en vals af Arditi, eget nog benämnd ?I Bacio? (Kyssen), som påminde om den af sångerskan förut härstädes sjungna Valse favorite de madame -Tadolini?, likväl med den skillnad att i den sednare förekom ett större antal halsbrytande fioriturer, då Il Bacio deremot fortgick i mera oafbruten valstakt, hvarigenom effekten deraf i konsertsalen blef af en ännu mera egendomlig art. Slutligen föredrog fru Michaeli en täck visa af Schumann; kallad Widmung, Kjerrulfs lifliga och karakteristiska Ingrids Viset sumt Tauberts välbekanta Jag vet ej hvarför jag sjungerX. I fru Michaelis återgifvande af dessa stycken återfann man denna lyckliga förening af röstens välljud och klarhet med en ovanlig säkerhet, renhet och elegans i utförandet af de svåraste koloratursaker, hvarför fru Michaeli vunnit ett så allmänt och rättvist erkännande. Af de talrika åhörarnes, tifliga bifallsyttringar och de flera framropningar, som egnades den utmärkta sångerskan, kan man sluta till att hennes fästande vid vår lyriska scen skulle framkalla -liflig da hos sångens och musikens vänner. Vi känna emellertid icke huruvida. någon framställning härom från vederbörandes sida ens varit å bane. För öfrigt förekom på denna konsert en lantasi för violin af David, kallad Das Lob der Thränent, utförd med synnerlig renhet och färdighet af -hr Meijer. Huruvida det varit glädjens eller sorgens Tårart som föresväfvat monsieur Davids fantasi vid nedskrifvandet af denna komposition torde vara mindre lätt att gissa sig till, men att den, äfven såsom estetisk. konstprodukt betraktad, icke saknar ett visst sammanhang med tårar, bör så mycket mindre bestridas, då den i sådant hänseende onekligen vär något i figurlig bemärkelse att gråta åt. Hr Willman sjöng vid god röstdisposition och med ett markeradt uttryck en aria ur Rossinis opera Robert Bruce. Hvad. som bidrog att öka intresset för aftonens prestationer var äfven ett särdeles omsorgsfullt och väl afpassadt ackompagnement till de flesta sångnumren å piano af kapellmästaren Normån, samt till den Heåroldska arian å violin af hr dAubert. De vackra ouverturerna till tVattendragaren och Hebridernat började konsertens båda afdelningar.