Aftonbladet – 28 september 1861, sida 3

-i Tas re S vad man er släppt 2-4 tidan, uti fasta kåtor, upptimrade i form af -ien fyrkantig pyramid. På en af de slut1jtande sidorna är dörren anbragt och uti .Itoppen ett större hål, utgörande på en gång I fönster och skorsten. Något annat golf än -jsjelfva marken har man icke. Den betäc)ikis med risqvistor och derofvanpå läggas ri renhudar, lapparnes divaner. Eldstaden är vii midten af kåtan och endast bildad af nåj gra mindre kullerstenar. Skogslapparne sys; I selsätta sig om sommaren med fiske, stundom äfven mednågot åkerbruk, men om vintern föra de ett nomadiskt lefnadssätt. tleliuru de icke företaga så långväga flyttnin;t gar som fjellapparne. Dessa lefva endast at sina renar och veta knappast af någon somi mar, ty vid vårens annalkande flytta de med hela renbjorden från kustlandet, och i börJan af Juli träffar man dem redan uppe på Tijellryggen, der renarne, dessa märkvärdiga i djur, som äfven om vintern fouragera sig sjelfva, finna tillräcklig föda i de magr: strån, som växa mellan snödrifvorna. Fjell:Ilapparne bo både sommar och vinter i tält. Deras kåtor utgöras af några stänger, öfver hvilka ett skynke är ulbredt, så att det hela bildar en kon, öppen i toppen; det är en i krinolin i stort. Utom skogslappar och fjelllappar finnes ett tredje slag af lappar, nem: Tligen fiskarelapparne. De hafva inga renar. utan lefva uteslutande af fiske. De sätta sig ned vid de stora sjöarne och hafva vanligen mer än en kåta, för att kunna uppehälla sig der fisket för tillfället är mest lönande. — Fiskarelapparne äro de uslaste, emedan de för det mesta utgöras af sådane lappar, som genom någon olyckshändelse förlorat sina renar och för att kunna lifnära sig nödgats slå sig på fiske. De mindrel fattiga hafva getter, och dessa äro då, tillika med hundarne, inhysta i samma kåta som iappfamiljen, der menniskor och djur under det rökiga och smutsiga skynket trängas ) omkring brasan, bland grytor, kaffekittlar träskålar, fiskredskap m. m. Men låtom oss återkomma till resan. Se: jdan vi lemnat lappbyn Näbne och farit ett litet stycke utför Skellefte-elfven, lade vi i land och vandrade V, mil till nybygget Öberget. Härifrån foro vi öfver elfven till södra stranden, der vi åter träffade på en lappby. Vi lyfte på dörren till kåtan och funno derinne en gammal lappgubbe, som låg hopkrupen under en skinnfäll. Han tycktes just icke vara nyfiken, ty han låg vänd med ryggen mot dörren och gjorde sig icke det omaket att se på oss, långväga resande, som stodo i öppningen och tilltalade honom. Härifrån hade vi en mils högst besvarlig vandring genom skogar och myrar. Det under flera dagar fallna regnet hade förvandlat kärr och myrar till sjöar, öfver hvilka grässtrån här och der stucko upp. Vi måste således vada bela milen. För hvarje steg stänkte vattnet högt upp. Under tiden inträffade regn, så att vi bleivo såväl ofvanifrån som nedifrån grundligen genomblötta. Till råga på allt kom, att vi måste öfvervada en djup å, uti hvilken vattnet gick oss till medjan. Med ett ord, det var den tråkigaste dagsresa under hela färden; Först kl. 1 på natten framkommo vi till nybygget Hundberget, . ell namn, som jag icke kan tänkd på utan att sätta det i förbindelse med vägen dit. Här aftogo vi våra sura lappskor, urhällde vattnet, vredo våra genomblöta plagg och upphängde alltsammans framför en eldbrasa till torkning. Vi lade oss på golfvet på den våta renhuden och insomnade lugnt, sedan vi med god smak intagit en högst tarflig måltid. Följande dag, den 2 Augusti, forlsattes resan först till fots 174, mil och sedan lika långt i båt på den vackra Malån, bland vass och neckrosor, i skuggan af dess med höga tallar och granar beväsxta stränder. Snart kommo vi till en vackert belägen lappby, vi: namn Koksesoen, der vi lade i land. Det första som, när vi inträdde i lappkåtan, mötte vår blick var kaffekitteln på elden. Lapparne, som numera sällan förära bränvin, äro deremot omåttliga kaffedrickare och äfven högst uppe på fjellen är kaffekitteln en oumbärlig husgerådssak. Sedan vi köpt oss något mjölk och gjort oss ett godt mål, reste vi vidare. An utvidgade sig snart till en sjö, Malå träsk, vid hvars norra strand Malå kapell är beläget. Här stego vi i land och bletyo välvilligt och gästfritt emottagne af skolläraren Mörtsell, en hygglig och kunnig man. Den 4 Aug., sedan observationer för bestämmande af kapelets läge blifvit anställda, begåfvo vi oss på väg till Arvidsjaur. Den inemot 6 mil långa vägen tillryggalades till större delen till fots. Vi sluppo dock numera att vada, emedan öfver alla myror voro spångar utlagda. Det landskap vi genomvandrade var särdeles vackert, den kuperade marken beskuggades aflummiga tallar och granar, som stolt reste sina höga spiror mot skyn. Under denna vandring påträffade vi en huggorm, -här ett sällsynt djur och den enda jag sett under mina treäriga resor i Lappmarkerna. Sent på aftonen den 5 Aug. framkommo vi till Arvidsjaurs kyrkoplats, der det första som ådrog sig vår uppmärksamhet var den under an ill Piteå, den Tv DA kont LJA DA ent RAN bat krk ä bt FOR pg få NA hvartill dock mera penningar än tid var atld nöden. Vagnen och hästarne, som han varit I I nog däraktig att köpa, tog Du Genre omli hand och skulle sälja dem då något godtlt tillfälle erbjöd sig. För det andra fanus en pligt, som ej finge uraktlåtas — att nemli-1s gen besöka och taga afsked utaf de få vänner, som han så länge hade försummat. n Mr Perrin, mr Pertuis och mr Boniface emottogo den unge romaren lika hjertligt iv