Aftonbladet – 26 september 1861, sida 3

Sorg och oro passade illa, ja de sågo nästan onaturliga ut i Salvators barnsligt godmodiga, fryntliga ansigte. En afton — den femte som de unga männerna så tillbringade med hvarandra — en afton vaknade Paolo ur en sådan dvala, hans ögon mötte vännens blickar, som voro fästade på honom, och förändringen i det välbekanta anletet, fordom så gladt, nu så nedslaget, gaf hans samvete ett styng, som återkallade känslan i hans hjerta. SAck, min stackars Salvator!4 utropade Paolo, hvilken sjelfvisk, känslolös, otacksam usling jag är! Hå, hå! det var min själ granna adjektiver, sade Salvator, som hastigt åter lifvades; får jag fråga hvad som föranleder deras uppräknande? Det är mitt öde att bringa fördert öfver alla som älska mir. Jag ser nog att jag småningom pinar dig till döds. Dårskap!X svarade Salvator, skrattande. tJag är af en alltför seg natur, för att så lätt gifva vika; du bedröfyar mig innerligt, det nekar jag ej till, men hvad det beträffar att döda mig. Min enda ursäkt är att jag icke kan hjelpa det. Jag eger ej längre nigon fri vilja. Yxan som ger dödshugget rej mindre ansvarig än jag. Isanning, Salvator — jag kan icke hje!pa det. so Att försöka det skulle du likväl kunnas, svarade Salvator; kanske ligger ditt onda just i denna sjukliga tro på din hjelplöshet. Kanske skulle ingenting vidare behöfvas för att rädda dig, än ett kraftfullt försök att skaka bort denna onda demon som plågar dig. Gör det — grip dig an med hela kraften af din vilja. (Forts. följer).