Aftonbladet – 25 september 1861, sida 3

nmnz-—-9iQ rn nb pmnnppnpnuInonm——ZHf!!-r-----s::.ÄjKKXKK K K0XZXXX2XX0 piedestal? Min själ har blifvit en pöl aflaster och fö derf. Bara tomt prat!S inföll den lille mannen. cHvilket lif — hvilka orgier bör jag snarare säga — som jag sökt milt nöje uli; under dessa tre sista månaderna, det kan du aldrig föreställa dig — att berätta dig det, vore att fläcka dit sinne; men der, i detta skrifi ord ligga materialier för en hel historia derom — parfymerade papper, undertecknade med namn, ryktbara för nedrigheter. Gemenhet, uselhet, nedrighet hafva varit min dagliga kost. ÅNt som är värdt alt högaktas, allt heligt — kyskhet, fosterlandskärlek, oegennytta, heder, har jag hört hånas, förlöjligas, förbannas — har hört det utan att lida deraf, tills jag, vid Gud! ej sjelf längre vetat hvad som är rätt eller orält. Du ljuger! utropade BSalvator. cOm detta vore händelsen, skulle du icke tala så som du nu gör.4 Och nu, då jag har sjunkit så djupt, att något hopp om räddning icke längre finnest, fortfor Paolo utan att lyssna till sin väns afbrott, nu kommer min slut-scen — jag får skåda en skymt at paradiset från den gyttjepöl der jag dväljes — kan jag dåannat än blifva ursinnig? Renad genom lidande, återskänkt sin ursprungliga, englalika natur, ser jag henne, som på jorden va rit min uppenbarelse af idealet, öppna sitt skuldfria hjerta för mig, bedja om tillgitt och uttala vålsignelser ölver mig. O, himmel! öfver mig, jag usla syndare! Pe der Tantali öde — siällbetens gudadryck visar sig för mina blickar, men skall dock aldrig nås af mig. Mitt eget fel — det är min tröst — mitt eget fel... Förstår du hvad Tantalus måste känna i ett dylikt qval? Jo, att han icke för evigt skulle vilja bära det. (Forts.)