Aftonbladet – 23 september 1861, sida 3

sprides mot dem. Det finns blott ett enda; ställe, på hvilket det är möjligt att komma öfver, och detta blott på det på lsland enda exemplar af ett slags bro — deraf Brucsrau eller Broån. På detta ställe är under dess spegel i lavaskorpan en klyfta, hvilken sträcker sig långs strömfåran. Öfver denna klyfta ligger en bro, sammanfogad af starka plan kor och fasthakad i berget med jernkram: jpor. Denna bro befinner sig således i flo-: den, åtminstone en fot djupt under dess yta. Straxt nedanför bron störtar floden ned öf-; HH i ; HH ver en hög, afskuren Ilipphank. Från stranden gå hästarna på den hala, i årtusenden af strömmande vatten aftvagna lavaskorpan, och ehuru vattnet der ännu icke är djupt, vandra djuren likväl rädda framåt, ty de: frukta att halka, och samma känsla intager ryttaren. Derjemte dånar det nedifrån kai tarakten, så alt man ej förstår sina egna! ord, och blåsten jagar vattenskummet i an-j igtet. Med rysning faller blicken från bron i ned i den svarta afgrund, i hvilken vattnet. vilsnabbt forsar fram. På träbron gå häi rna stadigt. På andra sidan om klyftan! ha de åter ända till stranden lava under sinn ; föter. Denna passage ser mycket farligare: t, än den är. Man måste tervid endast: afseende 1å vattenståndet. När man om aftonen rider in i qvarteret, måste man försaka mycket som i andra länder förstås af sig sjelf. I ganska få hus finaB någon ugn. Det är ej den minsta olyckan för Island, att brännmaterialier äro yt-: terst sällsynta. Träden äro hopkrympta bu; skar, torflägt finns endast vid Rejkiavik; sten i och brunkol ha ännu icke blifvit anträffade. För att göra bostäderna varma, omger man i dem med tjocka torfväggar; för att hbibe-7 hålla dem varma, håller man dem så myc ; ket som möjligt stängda. Födan består ati lårkött, färskt eller tforkadt, kabeljo, som. hestruken med fårsmör, ätes af isländarne heldre än bröd, skyr, en halffärdig fårost. kaffe och bränvin, Den sistnämnda dryc och snus äro de båda njutningar för i : daren, som hålla honom vid godt mod ilif; vets svåraste belägenheter. Alla islända:e.; ; och äfven många qvinnor, begagna snus till; öfvermått. De bära det på sig i kärl, som till form och storlek likna medelmåttigt stoeg kruthorn. Hemma strö de långa högar dera! på handen. På resor, då de äro till häst i verkställa de snusningen sålunda, alt de luta hufvudet tillbaka och föra hornets mynning! först i den ena och sedan i den andra näsborren. På detta sätt spilla de ej, hvilket eljest under ridt så mycket lättare skulle ske, som det nästan alltid blåser häftigt på Island. Samma orsak förklarar snuskärlets form. Hvarje isländare utöfvar gästfrihet, om också ej gratis. Husbonden förutsätter, ati man skall gifva hans barn ungefär så mycket som man förtärt; hvarom icke framstäl-; ler han rent ut sin fordran. Då bonden icke erbjuder sin egen stuga, Budstoba kallad. utan någon annan, som eljest begagnas till förvaringsplats för husgeråd, till bostad åt den resande, så visar han derigenom synnerlig uppmärksamhet. Hos honom står allt främlingen till buds hvad kök och källare förmå; snart utbredes en god bädd, som äf-! ven representerar bord och stol, på denimproviserade sängplatsen; för att göra vistel-! sen i stugan trelflig, dekoreras dess väggar med täcken, som chest ej på hela året komina ur kistorna, och bonden sjelf aflägs sig icke ett ögonblick, för att så mycket som j möjligt kunna uppfylla sin gästs önskningar. Med så mycken god vilja befinner man sig i hans stuga lika väl som i det elegantaste hotell, der finklädda gargoner passa upp. På Island visar man gästen. alla omsorger. till dess han gäår till. sängs. Man är honom till och med behjelplig vid afklädningen. Ett sätt att rengöra begagnade tallrikar, hvilket man troligen får se blott på Island, består i att låta hundarna slicka af dem. Hundarna, af hvilka man har flera i hvarj hus, behandlas i allmänhet nästan som mel lemmar af familjen och röra sig på det mest ogenerade sätt i boningarna. Denna tallriksrengöringsmetod såg Wink. ler för öfrigt blott en gång. Han berättar: i början af resan hände det, att vi måste jaga nattqvarter i Skalbolt — det fordna biskopssätet i Sydlandet, numera en någo rfallen bondgård. Då väckte en scen, som? .illdrog sig framför mig utanför ingången ; ill. bondens bostad, min uppmärksamhet. ; En flicka kom ut, åtföljd af en hund, och I ställde två tallrikar på marken, hvilka buni Ien genast började slickar Då man redan underrättat mig om detta rengöringssätt och vi väntade på qvöllsverden, så förmoda ; se att tallrikarne skulle sköljas! för at begagnas af oss, och jag ropade på min eskamrat, på det äfven han skulle få åse örfarandet. Flickan hemtade om en stund allrikarne tillbaka, och vår måltid framattes kort derefter. Naturligtvis föll min örsta blick på tallrikarna. Jag kände igen lem såsom desamma, som man sett fram 4 hunden, och riktigheten af min förmodan ekräftades tydligt af strimmor, som hans unga gjort på dem. På ett fat lågo ståt :va stekta foreller. Btridiga känslor upp.odo nu hos mig, hunger och vämjelse beämpade hvarandra. I ett annat land skulle ;tgången af denna strid sannolikt icke vari vifvelaktig; jag skulle under sådana förållanden beslutit mig för att fasta en af ån. Men när man måste vänta sig att de åljande dagarne råka i samma belägenhet. vända blott med den skilnaden att inge ckra foreller stodo till buds, då finner BÅRD DRAR SENASTE TATA KARE SEE MA SNES FENA ull en förklaring, sade läkaren och fattade! Thornton om armen. Nej, nej, nej! skrek engelsmannen med ctb uttryck af den ytterligaste fasa och fat iade tag i bänken-der han hade suttit. Efter några ögonblicks tystnad sade doktor Ternel: i