Aftonbladet – 23 september 1861, sida 3

skade sin trätosyster dt värsta, nemligen att hon skulle bli dömd att rida öfver Hrutafjördrhaul. Från det fasta och halffasta råkar män oförmodadt i det rörligt flytande. Flodöf vergångarna äro svåra, ty floderna ha allesammans karakteren af bergströmmar, och det finns intet annat val öfrigt än att rida öfver dem. Ailt efter strömmens hastighet, flodens djup och dess botte1rs beskaffenhet äro flodpassagerna mycket olika. ina gången måste man rida ofver en brusande bergbäck, full af-djupa gropar och stora stenar, men med kristallklart vatten; en annan gång öfver en mjölkaktig gletscherström, vid hvilken man på god tro måste antaga, att han verkligen har ett vad, ty man kan ingenting se i dess böljor, eller ckså har floden svällt upp til en sjö. En iiod af denna sista klass försatte en gång vår resande i stort obehag. Hans vägviare hade sagt honom, att man snart skulle omma till vatten, och ilade efter denna nderrättelse åter förut. Det går makligt vamåt öfver en sparsamt med mossa och jörkbuskar betäckt gammal hraun. Från höger, icke långt bort, blickar en låg kraer ned, ur hvilken denna lava kommit. Efter en stund ser jag upp; då ligger en stor vattenyta, en icke oansenlig sjö framför mig på något afstånd; def kan väl alårig vara det vatten, hvarigenom yi skola rida. Min blick hänger en stund såsom fasttrollad vid den af stormen i skummande vågor krusade ytan. Ett djur, sannolikt en st, ser jag på väg derigenom och jusi der vattnet är bredast. Han tyckes simma, ty han håller blott hufvudet öfver vatten ytan. Medan jag så betraktar denna scen, kommer sonden ridande till mig och pekar vå sjön, och jag förstår till min icke angeäma öfverraskning just jemt så mycket a! hans isländska och åtbörtler, som att vi må ste öfver sjön i samma riktning som hästen :ager. Men hvad som nu allvarsamt oroade mig vid denna underrättelse var mina stöflars tillstånd, på hvilka jag ej längre kunde synnerligen lita. Om jag icke fruktat, att man skulle taga mitt skäl att afstå från försöket för en undanflykt, så skulle jag ha ålertagit mitt ord. . Då jag efter en god stund åter riktade mina blickar uppåt, hade hästen ännu icke kommit öfver till andra siranden och ännu alltjemt var lika litet nligt af honom, så att min respekt för sjöns bredd och djup. blef allt större, ju närmare vi kommo Andtligen uppnådde vi sjelfva stranden. Der suto vi af, hästarna mönstrades, sadeljordarna och kappkarna tillspändes fastare, och sina egna kläder drar man till mera stramt och tätt. Inom några ögonblick äter till häst fattar man tyglarna till behörig längd, lägger dem i rätta läget, och så bär det af ut i floden med samma säkerhet, hvarmed man annorslädes rider öfver en bro. Först drifvas de lösa hästarna i vattnet, vägvisarne följa efter, dernäst komma de resande. Jag höll mig vid bondens sida. När vi hade ridit tio steg ut i vattnet, gick detta hästarna nästan öfver ryggen. Blåsten vältade vågorna rakt emot oss. När en flod är så djup, att hästarna nästan måste simma, är redan detta något kusligt. I detta fall var strömmens botten utmärkt god, alldeles fast lerbotten, så ait man hörde hästarnes steg återljuda och detta gjorde ridten fullkomligt ofarlig. Under passagen gjorde bontien sig all möda att hålla målron vid makt och derigenom förtaga det sista skenet af fara. Han berättade för mig, huru hästarna vid höskörden utan fara i skaror tåga öfver der. iastade med tunga höknippor. Jag öfver tygade mig också snart self, att någon fara verkligen ieke var för handen, och skulle; scnom vårt samtal alldeles ha glömt, i hvilken belägenhet jag befann mig, om ej mina stiflar påmint mig derom. Dessa började snart att på flera ställen lemna det flytande elementet det mest obehindrade tillträde. En vacker utsigt för den ännu återstående ridten ! När vi kommo öfver till andra stranden, g jag åter på min klocka, såsom jag ojort då vi redo ned i vattnet, och det be-fanns, alt vi varit 33 minuter på väg genom den uppsvällda floden. KL var 10 på förmiddagen, och till Reijkjavik, dagsresans mål, hade vi ännu tölf timmars väg. Det vatten, hvarigenom vi ridit, heter Alftavatn och är utflödet för sjön Dingvelbir, som utbreder sig i dälden. Man väljer I det bredaste stället, emedan sjön der är minst djup. För isländarne är det ingening ovanligt att hela dagar i ända rida med våta strumpor och skodon. -Den enkla operation de företaga, då de vid en flodvergång blifvit genomblöta, är att draga sig skor och strumpor och vrida ur dessa dnare, hvarefter de åter taga dem på sig. För mig återstod i detta fall icke heller nåonting annat, och sedan jag med mina ljeslagares bjelp verkställt operationen och iogit alsked al min gästvän, steg jag åler vid godt mod till häst. Bron i vattnet, med hvilken vi lofvade oöra våra läsare bekanta, ligger i Bruarau. huru denna flod der, hvarest vägen gå ver honom, knappt hunnit mer än två mil ån sin källa. strömmar han dock redan