Aftonbladet – 21 september 1861, sida 2

ulmänheten, så att arbetet inom få månader ick upplefva en mängd upplagor. Man indrade högligen, hvilken person som kunde vara göme bakom psevdonymen. Man gissade .emligen allmänt på en prest på landsbygden, åtskilliga till och med på en af engelska kyrkans främste prelater; man erfor slutligen med temlig visshet, att det redan -så berömda författarenamnet i sjelfva verket dolde ett stilla, anspråkslöst fruntimMer, miss Evans. Åtskilliga engelska kritici ha kallat Adam Bedes författarinna en pendant till Thackeray. Och-en jemförelse mellan dem är visserligen fullkomligt på sin plats, men olikheterna äro större och mera väsentliga än likheterna; de kunna i afseende på det grundväsentliga räknas för hvarändras motsatser. Thackerays grundid synes vara, att alla menniskor, huru olika de än vid första påseendet kunna förefalla, dock slutligen och i grunden befinnås vara alldeles enahanda subjekter, identiska till sitt inre väsen, hurn mycket skilda de än må varaj till följd af de yttre förhållandena; det är icke mycket värdt alt göra sig lustig öfverj hvarandra eller slita hvarandra i stycken, då i sjelfva verket ingen väsendtlig skilnad existerar emellan den der arme trashanken, som föres till galgen, och lordmayorn i Lon-! don, som kommer der i hela sin gammaldagsståt; alla menniskor äro dåliga, de må vara rika eller fattiga, höga eller låga, kloka eller dumma; den ena har blott mera lycka öch förmåga att cachera den inre dåligheten än den andra. Miss Evans går den motsatta vägen. Hon stämmer öfverens med Thackeray deri, att hon vill upptäcka motsatserna mellan tanke och handling, mellan hjertat och den inför verlden burna masken, och visa att skilnaden menniskor emellan ieke är så stor som man vanligen antager. Men härifrån vänder hon sig till optimismen: så dåliga menniskorna än må synas, ha de dock alltid några goda sidor; de äro sällan så dåliga och eländiga som man tror, och till och med på det mest sköflade och ödelagda fält kan det skarptseende och välvilliga ögat upptäcka någon blomma. ÅAfven i en mängd dåliga Karakterer, som hön tecknar, vethon att till slut framvisa något godt. Romanens plan är mycket enkel; den hör genom sin okonstlade beskaffenhet nästan till den genre, som man på sednare tiden plägat kalla byhistorier. Man finner der ingen bild af nutidens mångskiftande och rastlöst oroliga lit, utan tiden för handlingen är förlagd till slutet af förra och början af detta århundrade och spelar uti en by uti ett af Englands nordliga grefskaper. Vi: befinna oss vid läsningen fjerran från verldens buller; blott ett pår gånger erinras vi i förbigående derom, att stora händelser försiggå derute i verlden. En aktad bondhustru har två döttrar: den ena, Hetty, en vacker, tanklös, lättsinnig flicka; den andra, Dinah, som är metodist och predikar offentligen. BSnickaren Adam Bede, bokens hjelte, är en mycket ädel karakter; han älskar Hetty, men hon förföres af den unge squiren kapten Donnithorne. Denne lemnar snart orten och skrifver till Hetty ett bref, hvari han förklarar att han, till följd af olikheten i deras sociala ställning, icke kan tänka på att gitta sig med henne. Hon går då in på att gilta sig med Adam Bede. Men när bröllopsdagen nal: kas, nalkas också den stund, då följderna af hennes förhållande till kaptenen måste bli synliga, och hon flyr från sina vänner för att uppsöka förföraren, som hade lofvat att bistå henne i nöden. , Efter en ansträngande fotresa kommer hon slutligen till Windsor, der hon erfar att kaptenen rest till Irland. Ingenting annat återstår för henne än att vända om. Ångestfullbeger-hon sig på återvägen; hon vill begå ettsjelfmord, men har ej mod dertill; slutligen föder hon hos främmande menniskor ett barn; hon utsätter det, för att bli fri derifrån; hon anklagas såsom barnamörderska, transporteras till kolonierna och dör der. Kaptenen är mycket olycklig, försöker rädda henne och beger sig slutligen bort, för att döfva sin smärta 1 kriget mot Frankrike. Adam Bede är länge olycklig, men gifter sig slutligen med den vackra metodist-predikantskan Dinah.; Detta är bokens hela innehåll och det visar sig deraf, att bokens hufvudsakli a intresse, i motsats mot större delen af nyare romaner, beror icke på handlingen utan på de genomförda karaktersteckningarne; till och med karaktersskizzerna af de personer, som mera i förbigående omtalas, äro ypperliga. Hela det landskapliga staffaget vittnar för öfrigt om en hand, som är mästare i den poetiska landskapsmålningen; Man ser att teckningen är gjord con amore och att författarinnan är -genomträngd af denna kärlek för landtlifset, som man så allmänt finner hos medelklassen i England. Besynnerligt nog har den svenska utgifvaren på titelbladet utelemnat ordet öfversättning. Att öfversältningen skulle vara sådan, att den kunde gälla för original, är likväl icke fallet; isynnerhet i början är den a oh temligen knagglig, men repar sig län re. fram. Det Yorkshi:e-patois, som så mycket förekommer i dialogen, har uta i tvifvel gjort öfversättaren icke obetydliga svårigheter. Krinolinen, bedömd af den tyska fllosofion. Det Hamletska uttrycket: det finnes sa