Aftonbladet – 19 september 1861, sida 3

I kunnat så förändras, att uppgiften deron ikan sägas innebära en osanning. Det uttryck, som tagits till förevändning — 1y hufvudsaken är lätt förstådd — för at riktigt kunna nedsabla författaren, är upp. i giften att båtsmansposter förekomma bred. jvid soldatposterna, jemte den deraf gjorda j flutledningen. fverste K. kan ej neka at: iså är, men förklarar saken dermed att mai rinregementet icke räcker till att bevaka I flottans förråder. Detta är den enkla sanningen, säger hr K. — han borde hellr. ha sagt: den Dedröfliga sanningen! Ett regemente på 800 man förslår icke att i fredstid bevaka flottans förråder i Karlskrona. men den polisstyrka, som af ofvan citerade författäre är föreslagen att inne på varfret — som väl är hufvudsaken — ersätta all annan bevakning, är 25 man! Behöfver man veta mera för att inse, hvilken nytta flottan har af detta dyra regemente iland? — Der enkla sanningen står emellertid fast att soldatoch båtsmansposter förekomma bredvid hvarandra, och torde hvarje opartisks omdöme om orsaken, från första början, till detta besynnerliga arrangemang gälla lika mycket som hr Ks, som härvidlag icke lärer kunna göra anspråk på detta epitet; ty ingen kan väl tro att orderna derom ätven upptaga orsakerna. vad slutligen den anförda anekdoten beträffar, så gjorde den visst icke anspråk på att gälla som bevis — den anfördes endast såsom krydda på en torr anrättning och kunde i tvefalt afseende kallas karakterislisk; nemligen: 1:0o såsom ett exempel på båtsmännens inrotade misstroende och 2:0 såsom utvisande en af båtsmännens utmärkande egenskaper:, enfald. Man skall vara mer än ömtålig för att tro, det en författare stöder sin förkastelsedom öfver ett helt regementes soldater på en båtsmans enfaldiga uttryck, isynnerhet då samme författare förut tillräckligt tydligt angifvit sin icke särdeles fördelaktiga tanke om båtsmanskåren, såsom den nu är organiserad. Författaren tror sig nu, med så mycket lugn som varit möjligt, hafva visat, att det häftiga utfallet varit fullkomligt obefogadt, såvida det icke är ett brott att förorda en besparing genom indragning af en gammal inrättning, hvilken man anser som onödig lyx. Han tror deremot icke att hr öfverstens eget eller hans soldaters anseende blifvit stärkt genom ett sådantförsvarssätt, som det hr öfversten behagat begagna; ty, ehuru det — för att begagna samma ord — verkligen är groft, är det dock icke mindre barockt att förklara den ovärdig att hafva varit officer, som icke tänker väl om marinsoldaterna. Också torde hr öfversten belänka sig två gånger innan han slungar sin tgrofva handske i ansigtet på alla andra med författaren i detta afseende liktänkande. Författaren ämnar emellertid icke vidare sysselsätta sig med marinregementet, äfven om detta svar skulle framkalla ett ännu räftigare än första uppsatsen R utan ager, som han hoppas, för alltid afsked af letta för honom, såsom förmodligen äfven ör allmänheten, särdeles tråkiga ämne, samt ir djerf nog, trots hr öfverstens hårda dom, utt ännu en gång — och framgent — teckna ig s f. d. sjöofficer.