Aftonbladet – 19 september 1861, sida 3

för hvilka du varit solen och jag endast den fotografiska apparaten...? S Nej, nej, det duger inte — nu är det för sent att taga igen dina ord.4 Nåväl, Bianca var den som jag älskade mest af alla. Hon hade blifvit en lefvande varelse för mig; det var först efter en långvarig strid med mig sjelf som jag kunde besluta mig för att uppoffra henne: Ej underligt då om-i den olyckliga afgörande stun den min hand darrade litet. Inga obestämda talesätt, jag ber! utropade båda fruntimmerna. Handen darrade litet! — hör bara på !onom. Dina tårar flöto i strömmar. Jag nekar ej dertill, jag blef verkligt upprörd; aldrig kunan ljufvare tårar finnas än dem jag fällde. 1 den stunden fick jag en uppenbarelse att min Galathea hade lif och varelse, genom dem kunde jag säga till mig sjelf: Aneh io son pittore. sNu är jag nöjd, sade miss Clara. Detta var taladt såsom det anstår en man och en skald. Mrs Aveling sade intet, men såg ut som den lyckligaste och stoltaste maka. Hör nu på slutet af min historiaX, återtog miss Clara. Då han var urståndsatt att läsa, tog Eleanor manuskriptet och läste tre rader — så var det förbi med hemes sjelfbeherrskning. Nu var. ordningen hos mig. Jag samlade allt mitt mod, gjorde rösten stadig, hann med halfannan rad och så stämde jag in i det allmänna tjutet. Jane kom Jjusti det ögonblicket med tebricke 1058 alla I tårar. Hou stod f vid denna syn, eoligt hvad hon sedan er kände, mycket hägad för alt skrika och springa sin väg. Det löjliga i hela uppträdet anslog oss alla tre så lifligt, att vi utbröto i ett homeriskt skratt, hvilket dock