Aftonbladet – 19 september 1861, sida 3

jr MR llkomlig sällhet ; äfven hon; den stoltaste den lyckligaste maka och syster, hade en ouppfylld önskan, en äregirighet — den ttmätigaste af alla — otillfredsställd. Må dock ej läsaren inbilla sie att debna saknad förstörde hennes Nifs lycka: nej, ingalunda: lifvet bjöd henne nög mycken sället för att förtaga denna droppe galla sin kraft: Sådana små skyar af vemod, som unken härpå någon gång framkallade; upp: löstes snart åter i det solljus af kärlek som belyste hennes väg. Det gamla Roms-segrare voro icke mindre lyckliga derföre att de på sin triumfdag påmindes om att de voro dödliga. Kanske skulle utån denna erintan och de brister, för hvilka hvarje menska är utsatt, mrs Avelings innerliga delgande för alla olyckliga hatva varit mindre varmt och verksamt. Jet vissa är, att denna pröfning, om den så kan kallas, hade snarare tillknutit. bandet af kärlek och aktning mellan de båda makarne. än tvärtom; ty det medvetande begge två egde om en ouppfylld önskan hos hvarandra gaf dem blott en så mycket innerligare håg att genom utbyte af :små ömhetsprof säga hvarandra detta egendomliga språk: Svet, min älskade, att jag har ingenting öfrigt att önska. Med sådana och andra små förtroliga samtal upplifvade mrs Aveling de långa förmiddagarne, då de under flitigt arbete sutoi det trefliga ekpanelade förmaket vid Owlscombe. vilka andra ämnen skulle väl hon tala om, än de som uppfyllde hela hennes själ och hjerta — hennes make, hennes svsier? De voro hennes verlid. Clara var en engel, försäkrade mrs Aveling, Hon hade afslagit alla giftermålsanbud för att stannå hos sin syster och svåger, och för att göra godt. Välgörenhet var. laras passion. Hen-!