Aftonbladet – 18 september 1861, sida 3

a VÄRT ERE EAS Ng her ANEER VTI YRNTInadsbegäret, öfverklagas och dess menliga :öljderframhållas, kan dock ej nekas at !en allmänna välmågan i Norrland med säkra steg tillvexer. Bland allmogen är rän:efoten oftast icke öfver 4Y, procent och skuldsäitningen är icke i tilltagande ). Vanligen framhålles som brist på skön hetssinne hos norrlandsallmogenh dess obe nägenhet för träd i bostädernas närhet. Om man icke i detta fall vill godkänna den allmänna erfarenheten, att det man eger rikli2aste tillgången på (i Norrland skog) van ligen minst värderas, så torde skälet till der anmärkta obenägenheten kunna härledas från :n instinktartad åtrå efter äfven den minst solelimt under den långa tid af äret då mörkret hänger öfver norden. Och månne j denna förmodan vinner ökad styrka gesom den omständigheten att norrlandsallmogen alltid förser sina rum med ljusa färser och så ljusa tapeter som möjligt? Ett temligen säkert märke för civilisatiosens framsteg hos allmogen erbjuder dess böjelse för blomsterodling. Vid hvarje bätre bondgård i Norrland ser man åtminstone några blomstervexter odlas, och flera sådana älven som fruktträd skulle säkerligen odlat der, om ej tillgång derpå saknades, och om icke der föreställningen — fördomen? — vore så allmän, att klimatet är för dylika kul wrvexter otjenligt,, I verkligheten är dock klimatet icke så ogynsamt, hvarpå såsom bevis kan anföras att humleplantan går långt app i Norrland och vexer frodig, blommar rikligt och sätter stora koppor. Hufvudsa ken är blott att för klimatet passande kulwrvexter väljas. De norrländska länens hushållningssällskap böra uppmuntra till frukt irädsplantering och trädgårdsvexters odling. Ofvanför anmärkte jag att på bondgårdarne i Norrland äro de för landtbrukets beho: befintliga åbygnaderna vanligen af små dimensioner. Stora lador och logar behöf vas der icke heller egentligea, ty vanligast hässjas all säden omedelbart efter det den blifvit skuren, bunden och hemtörd. Sjelfvs skördearbetet går derigenom ganska fort och säden torkar och fullmognar efter hand. Hässjorna äro alltid fast stående och upptörda så nära intill logen, att de utgöra en fertsältning af densamma. Den hässjade säden nedtages sedan på vintern och tröskas efterhand. Om än detta förfarande icke är det bästa, så medför det dock stor arbetsbesparing, hvilken är af så stor vigt itrakter der skördetiden är så kort och tillgången på arbetare så yterst knapp. Storleken af en bondgårds sädesbärande åker bedömes säkrast af de uppförda hässjornas längd och höjd. Fodret på ängarne hässjas alltid: på utängarne införes det i små lador, hvarifrån det under vinterns lopp hemforslas. Isamma mån de förödande nattfrosterna aftagit och kommunikationsmedlen ökats ha de stora sockenmagasinerna afskaffats. ÄAfvenså en för Norrland egendomlig plägsed: Sparlårar.4 Dessa utgjordes af spanmålslårar, vid hvarje gård befintliga der årligen god säd t Il faststäldt qvantum inlades och förvara des under lås, hvartill pastor hade ena nyckeln. Säden användes först då missväxt inträffat. Att Norrlands jordbruk, oaktadt den i allmänhet bördiga jordmånen och de rika, outtömliga odlingstillfällena, ännu befinner sig på en låg ståndpunkt, är lätt förklarligt. Bristen på arbetsfolk för jordbruket har successive ökats och kommer troligen ännu länge att fortfara, i samma mån skogsafverkningen tager allt flera armar i anspråk. Med den kan jordbruket omöjligen täfla i arbetslöner. En minskad skogsafverkning, föranledd antingen genom de tillgängliga skogarnes minskning, eller genom af handelsförhållanden stagnerad trävaruafsättning — det senare synes vara förhanden — skall dock hafva till följd, att flera krafter rikta sig åt jordbruket. Först då kan äfven boskapsskötseln — Norrlands andra rika inkomstkälla — blifva af betydenhet, ty utan rik tillgång på kraftigt foder kan ej denna näringsgren gifva inkomst. — Flerstädes i Norrland har man börjat anlägga konstbyggda öfverdikningsängar, ofta med betydlig kostnad, ty hö till utfodring åt de många dragarne behöfs öfverallt: Säd kan få köpas?, sade man ofta, ?men sällan hö?. Ehuru den norrländska hästracen är i grunden förträfflig, kan ej nekas att på densammas förbättring nedlägges hvarken möda eller omtanka. Anskaffandet af starka och felfria hingstar till afvel är en oafvislig nödvändighet, om ej den norrländska hästracen alltmera skall försämras. Äfven denna vigtiga angelägenhet borde hushållssällskapen taga om hand. Verkställigheten skulle icke möta svårighet, ty allmogen känner af ersarenheten att goda hästar alltid med säkerhet och vinst afsättas på hufvudstaden och nedåt landet. I Norrland vida mera än i det öfriga Sverge fortfar ännu den gamla seden att jordegendomar sällan till oskylda personer afyttras.. Derföre när en bonde uppnår den ålder att han vill eller behöfver komma i ro, hvilket gemenligen inträffar vid samma tid som hans barn äro fullvuxna — ty allmogen filter sig tidigt — så öfvertager någon af barnen gårdsbruket, då föräldrarne betinga sig förråd, d. v. s. tillräckligt årsunderhåll inaturapersedlar. Har han flera barn, så öfverlemnas åt dem att bestämma hvad den som mottager gården skall erlägga i lösen för densamma, hvilken vanligen sättes något lägre än verkliga saluvärdet. Sedan anställes lottning dem emellan hvem som skall få gården. Bli de icke ense om lösningspriset, så öfverlemnas bestämmandet deraf till — häradsrätten, och sedan anställes äfven stundom lottningen inför samma domstol. Om de af barnen, som taga lösen för sina andelar, blott erhålla i utlösen ett mindre belopp, eller ej genom giftermål komma i besittning af annan gård, så är dat vankot att da oenam kön förvärfva