Aftonbladet – 18 september 1861, sida 2

merna hade, som det anstår goda qvinnor, hvarken ögon eller känsla för något annat än sjelfva händelsen, den förfärliga händelsen att tusentals af deras likar ledo och omkommo af elände långt ifrån sina hem. Att liksom taga sin andel af dessa lidanden, genom en liflig föreställning af all dess sorgliga mångfald, och att uttänka medel huru de som kunde räddas skulle erhålla hjelp, samt huruledes dylika olyckor skulle kunna förekommas för framtiden — detta var den tankegång, hvarifrån de båda systrarna icke för en minut afveko. ; Men mr Aveling deremot var, till följd af sitt köns strängare natur, mindre hänförd af deltagande för detta grufliga lidande, änintagen af vrede emot hvad han ansåg vara orsaken dertill, och denna orsak låg enligt hans mening i den ytterliga bristen på omtanka; ja rent ut sagdt den grofva försumligheten hos dem som borde hafva anordbat allt. Om det ligger någon sanning i påståendet att det skall susa för öronen på den som blir förtalad; huru måtte det ej hafva ljudat för vissa herrars öron vid de kraftiga beskyllningarne för vårdslöshet, oduglighet, 0. 8. v., som den uppretade mr Äveling slungade öfver deras hufvuden. Och framför allt annat ville han ej höra talas om några ursäkter. Ingen menniska?, skrek han, har rättighet att ursäkta dem, så länge våra truppers lif står på spel. Den minsta trumslagarpojkes lif på Krim är dyrbarare för landet än ett dussin sådana lejda oduglingar här hemma, hvilka genom sin brottsliga försummelse låta våra tappra soldater omko:nma och svälta ibjel i väta och elände. Jag säger att det är skam, en nedrig skam, och att de borde bli hängda allesammans, och med en kraftig knyck på hufvudet slängde