Aftonbladet – 17 september 1861, sida 3

TELTICT BCHEIMUUPEL VIT SJV IVL TIL MEL alltlie MIT skar detsamma till 4,6 fot. Det förra af dessa förslag anser sig bibehålla nuvarande segeldjup: men månne så förhåller sig? Om tröskeln til bestämmande slussen vid Notholmen är bestämmande för nuvarande segeldjup, så skulle, eni denna tröskel ligger 10,6 eller 10,7 fot under Arninge märke och lägsta vattenståndet antagits vara två fot under detta märke, minsta sege pet vara 8,6 eller 8,7 fot. Men, äfven om segel djupet räknades till endast sju fot, är beredande af ett sådant segeldjup genom sex fots sänkning långt ifrån detsamma som nuvarande segel djups bibehållande; ty en sådan sänkning for drar icke endast väsendtlig ombyggnad af ka nalen samt svåra och omfattande muddringar och andra undervattensarbeten, utan ock ombyggnadens och öfriga sänkningsarbetens framtida underhåll och vidmakthållande — och huru skall detta för all framtid garanteras? Någon möjlighet derutinnan är svår att inse, och utan att en sådan finnes och lyftes till verklighet ä det allmännas rätt icke betryggad. Sökanderna. huru stora krafter de än må besitta både i vilja och förmåga, synas rygga tillbaka för svårigheheterna att utföra sänkningen och måste än me; vika undan för kanske omöjligheten att för framtiden underhålla densamma. Det sednare förslaget är det, som sökandena önska se bragt till verkställighet. Hr majorer Sundmark förmenar blott två skäl kunna deremot anföras, nemligen det ena, att den direkta handela mellan en och annan af Hjelmarehamnarne och några på längre afstånd belägna handelsplatser ej kan lika oberoende som hittils fortgå, och detandra, att utförande af Svea ka nal derigenom skulle motverkas, samt anser de: förra icke ensamt få hindra sänkningsföretaget: utförande och det sednare bero af den riktning och utveckling kommunikationsanstalterna hos oss taga. Deremot ir först att erinra, dels ati trafiken på aflägsnare handelsplatser icke är så obetydlig som hr majoren synes förmoda, utan sträcker sig utefter Östersjökusten ända upp till Norrland och att fråga icke är att bekämpa blott ett enstaka hinder utan alla gemensamt, dels ock att ett företag, så riksvigtigt som Svea kanals utförande torde vara, icke får, utan noggran och fullständig undersökning, gifvas till spillo för ett annat, som synes i vigt vara detsamma mycket underlägset. Vidare förekommer att anmärkas att nyssberörda förmenande tillkommit under förutsättningar, som icke äro riktiga. Den första förutsättningen, gjord under medgifvande att trafiken å Hjelmaren bör ingå såsom ett ganska vigtigt moment i undersökningen, är den att. om jernväg komme att förena Mälaren och We nern, fraktfarten på Hjelmaren och kanalen skulle förlora mycket af sin betydenhet. Denna förut sättning har, efter hvad ofvan blifvit visadt, in gen grund. Den andra förutsättningen vill att trafiken skall nöjas med två ångfartyg till bogsering och tio lastpråmar af jern. en denna saknar tillräckligt stöd för att hälla sig uppe. Medgifvet är att försök i ångbogseringsväg misslyckats å Mälaren, och hvad skäl har man då till antagande, att det skall lyckas å Hjelmaren. hvarest pråmfart blifvit öfvergifven och deticke är sällsynt att farkoster förgås, som icke äro nov skarpt ya. Väl åberopas att slik ångbogsering med framgång öfvats mellan Stockholm och Norrköping samt på kanaler i Holland och Ame rika; men dervid synes man icke hafva erinrat sig, dels att, efter hvad brukspatronen Chr. Norstedt i sin den 2 Februari 1853 afgifna protest upplyst, Norrköpingspråmarne ligga sex å sju och bogseringstartyget åtta å nio fot dn pt och passera farvatten, som, i jemförelse med Hjelmaren, äro lätta att navigera, och att pråmfarten ändock kräfver nära dubbelt så lång tid som ångfarten, dels att den utländska kanalfarten. som på afpassadt djup får gå fram i allt lugn. icke är att jemnfuras med bogsering på en sjö som, uppfyld at grund och skär och i sitt sänkta skick begåfvad med blott en smal segelränna. såsom till större delen omgifven af låga stränder och långsträckta slätter, håller sin vidsträckta yta öppen för stormar, hvilka röra upp vattnet med en våldsamhet, somi en vidterfaren sjömans mun lagt det förklarande att, om å oceanen faran för segelfarten vore jemförelsevis lika stor. icke en tiondedel af der framgående fartyg skulle hinna sin bestämmelse. Skulle detta oaktad:i och fastän hr majoren Olivecrona i sitt utlåtande tillkännagifver den öfvertygelse attångbogsering med lastpråmar innebär en orimlig och högst skadlig inskränkning i närvarande fria seglation och ångbåtstrafik och skulle nedtrycka frakthan deln så att kanalens och hamnarnes underhåll icke kunde bestridas, det likväl vara möjligt att med grundgående fartyg och pråmar nöjaktigt betjena trafiken å Hjelmaren, hvilket väl dock tår betviflas till dess strandegarne praktiskt ådagalagt att det kan ske, så skulle den dock svår ligen nöja sig med så ringa antal och så svag besättning, som föreslaget blifvit, och den tredje förutsättningen att varuafsändare och afhemtare kunde räkna på samma säkerhet för ordentlig framkomst och att möjlig tillökning i fraktbe loppet kunde genom strandegares tillskott ersättas, stöta på de svårigheter, som låge, i förr: hänseendet, uti vanskligheten för grundgående farkoster att i svårt väder söka hålla sjön och, i sednare hänseendet, uti snart sagdt omöjligheten att för framtiden garantera ersättning fö frakttillökningen, som med afseende derå attas suransvilkoren måste blifva kännbara och att ångbogserimgsfarten kanske komme att, i stället för antagen fyra och en half procents afkastning. gifva, efter andras beräkning, sextusen rdr bko årlig förlust, lärer blifva ganska dryg; och torde den fjerde förutsättningen få underkasta sig den erinran att fartygsredare icke kunna anses skyl dige att nöjas med utbyte eller lösen af fartyg. utan vara berättigade fordra att få drifva sin rö-: relse med oförminskad utsigt till vinst för framtiden; hvaremot den omständighet att passageraretrafiken nästan uteslutande betjenas af jernvägskommunikation gör den anmärkning öf verflödig att passagerare väl icke lika trygg! skulle förtro sig åt grundgående fartyg, som å! ie djupgående, byggda, med ledning af moger erfarenhet, för Hjelmarefarvattnet. Med tystnac rår dock icke förbigås det vigtiga hinder, son ven mot sednare förslagets bringande till ut örande lägges af svårigheterna att fullt ända målsenligt verkställa nödiga muddringar och hålls dem vid makt. Den närmast Örebro lastageplat: belägna fjärd af Hjelmaren, som till omkring er svensk mils längd sträcker sig från Oset till Essundet, framträder här med stort anspråk på appmärksamhet, emedan den genom sänkninger skulle förvandlas till ett träsk med så lös botter itt framtida beståndet af muddring knapptlåte, sig betryggas. Andra ställen i sjön lära företc likartade anledningar till bekymmer, enär de: :orde vara riktigt hvad i ofvannämnde protest ä; sagdt derom att Hjelmarens botten på flera ställer ligger vida högre än tröskeln i bestämmande slussen, samt, efter hvad kändt är, förslag at vid kanalens ombyggnad gifva den ett djup, son närmare öfverensstämde med Mälarens segeldjup. måste öfvergifvas för svårigheten att verkställa appmuddringar och möjligheten att underhålla dem, Äfven här får ihågkommas att fullgod ga ranti för segeldjupets framtida vidmakthållande måste gifvas — och huru skall detta ske? Meå största förtroende till nuvarande strandegares både vilja och förmåga i det hänseendet, har man dock så mycket mindre rätt att öfverlemna sig 34t hlind tra nå framtiden cam man icke kan