Aftonbladet – 17 september 1861, sida 3

Örebro stads utlåtande i Hjelmarsänkningsfrågan. (Forts. fr. n:r 215.) 2:0 Trafiken. De intressen, trafiken har att bevaka, erkännas allmänt vara af största vigt och derföre böra tillvinna sig största uppmärksamhet. Det all männas rätt är ock af dem så väsendtligen beroende och jordbrukets egna fördelar med dem å nära förbundna, att någon menlig rubbning, n mindre ett fullkomligt tillintetgörande af sjö farten å Hjelmaren och Hjelmare kanal ej kan vara eller få komma i fråga. Lägsta vattenståndet lemnar redan nu så ringa segeldjup, att den närmast Örebro belägna Hemfjärden knappast kan befaras af sju fot djupgående fartyg, och detta oaktadt rederibolaget, efter E. K. M:ts nådiga föreskrift, besörjer uppmuddring. På många andra ställen i Hjelmaren är ock segeldjupet så litet, att det svårligen tål någon minskning. Ati den stora och kostsamma ombyggnaden af Hjelmare kanal, börjad år 1819 och slutad år 1828, hade till ändamål att göra kanalen segelbar för fartyg af passande dimensioner och drägtighet för insjöoch kustfart, och ordnades efter då varande, hittills icke förändrade vattenstånd, är be kant. Enskildes hamnar äro jemväl apterade efter samma vattenstånd. En sänkning af vattnet under nuvarande lägsta stånd måste följakt ligen vålla betydlig rubbning i nu befintliga anstalter för sjökommunikationen. Det första vilkoret för sänkning ligger i frå gan, huruvida en reglermg af vattenståndet kar ske, som med full ofelbarhet bestämmer dess maximum och minimum i höjd. Denna fråga åter beror af tilloppens och afloppens bestämmande. Någon beräkning, af tilloppen medgifves icke hafva egt rum. an har nöjt sig med att uppgöra en beräkningstabell på grund af observationer, som — gjorda under åren 1829, 1834, 1835. 1838, 1841, 1842 och 1846, en ringa och afbruter ärsföljd, och blott på ettställe — medgifvas varz ofullständiga, och om hvilkas tillförlitlighet ingenting nämnes eller kan genom kontroll bestäm mas. et tyckes äfven vara tydligt, att dessa beräkningar icke kunna för en af sjösänkningsförslaget emotsedd framtid vara tillfredsställande. emedan det är klart att, om Qvismaredalen fria: från de hinder, som uppehålla der framtågandt vattenmassor på deras väg till Hjelmaren, tilloppen skola blifva både större och häftigare, och att vattenytan, om den minskas, skall emottaga jemförelsevis mindre del af nederbörder. och. om den närmas sjöns botten, varda af värmet beröfvad mer vatten genom afdunstning. Åfloppens hufvudsakliga ordnande är föreslaget ati ske medelst regleringsdamm med stora utskof. Huruvida en slik reglering kan motsvara sitt ändamål, är en fråga, som är underkastad olika bedömanden. Hr ötverstelöjtnanten Leijonancker tror att reglering kan ske, och åberopar till stöd derför den erfarenhet, som i andra länder kan hemtas, men förklarar, rörande de beräkningar, hvarpå hr majoren Sundmarks regleringsförslag hvilar, att han ej vill tilldöma dem ofelbarhet i praktiken och medgifver att mången anser vattenreglering omöjlig. Hr majoren Olivecrona åter säger sig, äfven med antagande deraf att hr majoren Sundmarks beräkningar äro teoretiskt riktiga. likväl icke inse någon möjlig praktisk tillämpning deraf för framtiden, å den ene faktorn i kalkylen, nemligen vattnets blifvande höjning eller fallande, är obekant, och det icke är möjligt att på förhand uträkna tidpunkten för den häftigaste floden eller gränsen för densamma, samt förklarar att en navigationen totalt ruinerande vattensänkning till 7, 8 å 9 fot under medelhöjd understundom tmåste inträffa. När man betraktar vigten af de skäl hr majoren Olive. crona anfört — en vigt, som ökas genom den er. farenhet hr majoren, såsom distriktchef och ai vägoch vattenbyggnadsstyrelsen förordnad ati utöfva det närmare inseendet öfver undersök ningsförrättningen, bör ega, och beskaffenheter af de medgifvanden hr öfverstelöjtnanten Leijon ancker gjort, samt hvad i öfrigt uti frågan fram träder, vill det synas, som skulle öfvervigten icke kunna frånkännas hr majoren Olivecronas upp: fattning; men, äfven om så ej vore, lärer det väl åtminstone vara obestridligt att frågan tarfvar närmare utredning, hvilken svårligen torde kunna annorledes än på rent praktisk väg ernås. . Förutsättes en viss gräns kunna bestämmas föl lägsta vattenståndet, så uppstår frågan hvar sjö farten tillåter denna gräns att sättas. Två sär skilda förslag äro i fet hänseendet framlagda Begge sätta gränsen sex fot under Arninge märke således fyra fot under hittills varande lägsta vat