Aftonbladet – 17 september 1861, sida 2

mente var likaledes öfverlupet af frivilliga, som önskade ingåitjenst. Alla partier voro eniga som en man. Ehuru den nationella tillvaron och ej negeremancipation var det påbjudna fältropet — insåg man likväl att med tillvaro i detta fall menades slafveriets utrotande. Filantropen med en röfvares pistol mot silt bröst måste först tänka på atträdda sitt lif, om han vill hjelpa de fattiga, och en nation, som hotas med nationel tillintetgörelse, måste bli vid lif, omhon vill emancipera slafvar. Det finnes ett pärti i detta land, mylord, hvilket gjort slafveriets afskaffande till sitt lifs enda tanke och syftemål. De skilja sig från alla andra fiender till slafveriet i Amerika derigenom, att de ha helgat sig ensamt åt denna id och för dess skull försakat hvarje annat intresse, politiskt eller kyrkligt. De ha försakat allt samband med kyrka och stat, på det de må känna sig fria att egna sig allenast åt detta. Detta parti, representeradt af de välkända namnen Garrison och Wendell Phillips, förtjenar, hvilka skiljaktigheter än må ha förefunnits i vissa punkter, säkerligen det förtroende, som skänkes män, hvilka öfvergifvit allting för en sak, den de älska högre än sig sjelfva. Deras instinkter ha alltid varit en osviklig antydan om hvad som i detta land blifvit gjordt för anti-slafveri-intresset. Under 20 års tid har detta lilla parti mött hvarje rörelse i kyrka och stat med en, såsom det ofta synts, obefogad kritik med anledning af förmenta förnärmelser mot antislafverisaken. För första gången sedan anti-slafveristriden började står denna grupp af män slutligen sida vid sida med hela sitt land i en folklig rörelse. I ett nyligen hållet tal vid en anti-slafverisammankomst försvarade hr Phillips sålunda deras position: Med glädje finner jag att slutet på slafverisystemet nalkas. Jag tviflar icke på att vi börja närma oss slutet. Mitt skäl är detta: Diskussionens tid är förbi. Vi ha haft vid pass 50 år af hvad man kallar agitation, diskussion och partisplittringar: Nu har en ny akt börjat. u är stridens timma, kulornas tid kommen. Den plägar aldrig vara långvarig. En nation behöfver icke så lång tid för att komma till ett mål genom strid som genom tal, men det är nödvändigt att talandet föregår striden. Det är nödvändigt att tanken, att afsigten framstår klart. Jag tror att detta skett. Jag vill dermed icke påstå, att hela norden var emot slafveriet, långt mindre påyrkade dess afskaffande; men hvad jag påstår är, att södern kommit till full insigt derom, att såframt den icke begagnar Unionen till att understödja slafveriet, så är det ute med systemet; och jag tror att norden kommit till insigt derom, att Unionen aldrig kommer att begagnas till slafveriets understödjande. Så till vida är allmänna meningen på det klara. Min mening är dock icke, att allmänna opinionen särskildt uppreser sig mot några vissa af konstitutionens föreskrifter, att man allmänt satt sig i sinnet att icke vidare utlemna flyktande slafvar; men jag anser det förefinnas en allmän och måhända omedveten, men dock bestämd känsla och afsigt hos norden, att Unionen till slut hvarken kommer att betyda eller skall betyda frihet. Några vänner klandra mig, emedan det tyckes dem att jag öfvergifvit min favorittanke om unionens upplösning samt helsat med bifall det nu pågående kriget. Men må de ihågkomma att ingen kan smickra sig med att han förmår stöpa verlden alldeles efter sitt tycke. Han måste betrakta det såsom en sällspord lycka om hans samtida antaga det hufvudsakliga af hvad han åsyftat. Jag har i 15 år ifrat för unionens upplösning, emedan jag deri såg en utförbar och fredlig metod att befria norden från slafveriets förbannelse, och att i södern utså fröet till en snar och fullständig emancipation, att tvinga den svaga och bankrutterade södern att göra rättvisa. Men nationen har velat söka resultatet på en annan väg. Majoriteten, utgående från den åsigten att här förefanns en nation, icke ett bolag, har städse drifvit den satsen, att hörnstenen i vår författning, att hufvudsumman af 1776 års grundsatser var fullständig frihet åt hvarje mensklig varelse. Man afvaktade med hvad man sjelf ansåg såsom broderlig fördragsamhet, med hvad södern inbillade sig vara egoistisk fruktan, att hela nationen skulle erkänna denna teori. Fremonts halfva framgång och Lincolns val voro spåren af Guds finger på muren. Norden svarar: vi skulle ha föredragit debatt, fri press, uppfostran, sluten omröstning; men om ni hellre vill begagna kanonkulor, så låt det få gå. Stjernorna och strimmorna (Amerikas flagga) betecknade år 1776 friheten, och de skola göra så ännu. Jag skulle för min egen del ha föredragit fred och argumenter, men de 20 millionerna ha tänkt annorlunda. Det återstår mig nu blott att finna mig vid det Röda haf, öfver hvilket det behagar Gud att leda sitt folk, och jag fröjdar mig ändock, att det finnes ett Kanaan på den andra stranden. Om vi vilja tjena vår td. så måste vi tjena den på det sätt, som den sjelf utstakar. När ett folk, fullt vaket och upplyst om hvad tiden fordrar, beslutsamt väljer ett hederligt sätt att uppnå ett mål af utomordentlig vigt, så är det en hederlig mans pligt att med hela sin förmåga understödja deras bemödanden. Och derföre böjer jag mig för massorna och antager en emancipation medelst krig. . I förhållande till en så mäktig opinionsström, samt gående i samma riktning, betrakta antislaverysakens vänner blott såsom ett ringa missöde, att några generaler lof vat undertrycka slafuppror, samt att vid några enstaka tillfällen slafvar blifvit återsända ifrån federativa läger. Sådana fall ha alltid mötts af ett bestämdt ogillande från de norra staternas folks. sida, och remm RA m a ENE pp 3 år dan räknar man mängden af de genom vår