Aftonbladet – 16 september 1861, sida 3

abhbd ilindaGer mor TOTEtAREL, KUlllaA lal SIUld SILL underdåniga yttrande med ett bestridande af allt itseende å ansökningen; en, enär för en stad, hvilken, såsom Örebro, icke är fabriksstad eller stape ort för utrikes sjöfart, utan från sin egenkap af föreningslänk mellan importören och sonsumenten eller exportören och producenten wemtar näring för sin affärsverksamhet, den omkringliggande ortens industriela och ekonomiska förhållanden icke kunna vara likgiltiga, skulle sådant motstånd innebära ett kortsynt förb seenle af fördelar, som en framtid möjligen kunde få att erbjuda. Om det säledes icke är med stalens rätt uppfattade intresse förenligt att blindt motarbeta ett företag, som tilläfventyrs må vara ut större allmän betydenhet, får likväl staden icke förhastadt understödja före:aget, innan dess vigt för de allmänna blifvit genom noggranna och fullständiga undersökningar och beräkninsar samt erfarenhe ens osvikeliga vittnesbörd satt utom allt tvifvel; hvadan ock staden underlånigst anhåller få i det följande söka ådagalägsa, att frågan icke endast i form, utan ock i suk är långt ifrån mogen för definitivt afgöranle, aldraminst i den riktning, sökande strandgare åsyfta. Vid sjösänkningsfrågans bedömande hafva fyra särskilda intressen, 1:emligen jordbruket, trafiien, vattenverken och fisket, kommit i betraktande och torde derföre här böra, hvart för sig, sötas till föremål för en kort granskning. 1:o Jordbruket. Frågorna om jordbrukets behof och om jordbrukets vinst med hänsyn till sänkningsföretaget böra särskildt betraktas. Jordegarne som, i hänseende dertill at vattensvämningar öfver de jågländta fälten beredt rika skördar af gröfre gräs, nöjt sig m d vattenytans nedgående till medelhöjdbestämd af Arninge närke, som ligger 10,6 eller 10,7 fot öfver bestämmande slussens tröskel vid Notholmen, anser hr majoren Sundmark icke numera kunna illfredsställas med mindre sänkning, än som vringar lägsta vattenståndet 6 fot under nämnda nedelhöjd. Visserligen skulle strandegarne derigenom ernå allt hvad de önskade, de nemligen som äro gynsamt stämda för sänkningen; men jordbrukets verkliga behof synes icke hafva så stort anspråk. Hr direktören Johnson förklarar i sitt utlatande, att den bästa jorden kan med ördel odlas och den sämre till icke obetydlig del förbättras, om sjöarne sänkas så mycket att afloppsgrafvarne kunna upptagas till 4 fots dju under jemna masken på de lägsta ställena, och I dessa ligga minst en half, men i allmänhet en hel fot öfver vattenytans medelhöjd, skulle sänkning a. 3 å 3. fot under medelhöjd vara för nämnda ändamål tillfyllestgörande. Hr öfverstlöjtnanten Leijonancker förordar ock blot en sänkning af 3,7 fot under medel öjd. Redan cn vattenreglering, som icke läte vattenståndet uedgå lägre än det hittills varit, eller 2 fot under medelhöjd, skulle med hänsyn dertill, att Qvismaredalen, som innehåller mer än hälften af hela den areal som lider af vattnet, ligger 2 fot öfver Hjelmaren, vara ganska fördelaktig, synnerligast om vattenhöjdsvariationen, såsom antaget blifvit, kunde inskränkas till 2 fot, och blott en sedan reglering torde, åtminstone för cn icke mera aflägsen framtid, hafva utsigt att komma till utförande, hvadan ock den i kongl. vägoch vattenbyggnadsstyrelsens instruktion mst gifna föreskrift att upprätta arbetsplan tr et hastigare afledande af sjöarnes öfverfödsvatten intill deras hittills varande lägsta vattenyta synes icke hafva bort åsidosättas af undfalenhettförd jordbrukets större anspråk — cn un.allenhet, som föranledt hvad hr öfverstlöjtnanten Leijonancker kallar en bestämd brist i undersökningen. Den vinst åter, som skulle genom sänkningen iillkomma strandegarne, är beräknad att härflyta lerifrån att approximativt beräknade 31.005 tunnand, deraf dock endast 26,054 odlingsbara, friaIes från lidande af vatten, och att vid pass 2000 wunnland sjöbotten vunnes genom största sänkvingen. Från denna areal är icke, så vidt handingarne visa, räknad den mark, som genom änkningen komme i det skick att den hvarken unde odlas eller, oodlad, gifva skälig afkastning, att icke nämna de djupa gölar, som, ä nämnde jord belägna, aldrig kunna blifva odingsbara. . Emellertid utgår från antagandet af 26.000 tunnlands odlingsbarhet vinstberäkningen på det sätt att hvarje tunnland anses genom odingen lemna en förhöjd årlig inkomst af fem år rmt, eller, för nämnda areal, etthundratretiousen rår, hvilket belopp, kapitaliseradt efter (em procent, gifver två millioner sexhundratuen rdr rmt. Hröfverstelöjtnanten Leijonancker örmäler denna kapitalvinst icke vara bestridd ned några särdeles skäl och grundar derpå sitt yttrande, att sänkningsarbetet är för jordbruket vf den mest betydande vigt. Skäl tör bestrilande af beräkningens riktighet saknas dock cke. Nyss är nämdt att arealberäkningen liter af en brist, som leder till reduktion. Vidare ir årsinkomstens bestämmande gjordt dels under len med senast utkomna bevillningsförordning cke förenliga förutsättning, att skatterna på jorIen icke skulle ökas, aels med det, såsom ofvan :imdt är, till riktigheten ej erkända antaganet, att den rika alkastning, de naturliga änarne förr lemnat, skulle hafva allt mer och mer ftagit, till hvilket aftagande de uppgifna Orsaerna, nemligen våra vintrars och vårars torra ch kalla beskaffenhet, mossfältens höjning och kebragdens borttagande ur öfre delen af kilstuna ström, till en del äro af mera tills beskaffenhet och i allt fall icke tillräckvällig ga, dels ock med det uttryckliga förbehåll att ,dlingen skall vara, som det heter förståndig, ett förbehåll, hvars oberäkneliga inflytande åter sig förmärkas när man egnar uppmärkamhet at det dervid af hr majoren Sundmark :eservationsvis häftade förklarande att utan för-tåndig odling fälten efter sänkningen ej blifva vättre, utan de första åren sämre, och åt den aktpåliggande omständighet att en förståndig ling fordrar både insigter och medel, .som icke flertalet af strandegare till buds. An vidare sar man underlåtit att göra afdrag för den minskning i afkastning, som de från öfversvämjing till torkläggning gångna fälten lida under de tem eller sex första åren efter sänkningen. Yttermera har beräkningen gjort sig skyldig till lömska att upptaga odlingskostnaden — en förtenhet af så framstående betydenhet att, om inan, med hr kaptenen M. A. Grill, räknar kost: raden till etthundra rdr pr tunnland, den ensam uppslukar hela vinsten. Den förmenta vinsten tar således redan tallit under nollpunkten, och vägger man å henne, såsom S1g bör, än ytterlivare kostnaderna för sänkning af Hjelmaren och reglering af vattenståndet, för trafikens fortvång och för beredande af aflopp från Qvismaredalen, hvilka blifvit af hr majoren Sundmark, efter 1851 ärs arbetspris, beräknade i ena iallet till fyrahundratolftusen åttahundrafemtig rdr och i andra fallet till sjuhundratjugoentusen etthundrafemtio rdr bko, samt dertill lägger, cj mindre ersättningar för jord till Telgeåns rätving och utvidgning och för minskad afkastning af fiske, samt till fiskeoch vattenverksegare, till Örebro stad, till Örebro rederibolag samt dra egare af fartyg och hamnbyggnader, än ven underhållskostnader för segeldjupets bibelande, junker vinsten ned i en grift, ur hvilken svårligen spirar något uppständelsens hopp. Också har hr majoren Sun mark förklaat, att kostnaderna för bibehållande af sju fots i on ningcfirotamat i