Aftonbladet – 14 september 1861, sida 3

lemnade vid vår dörr, huru ljuf år icke den visshet som de innebära att någon finnes, som intresserar sig för oss! Grefvinnan kom äfven sjelf då och då. En dubbelt så stor lycka var det för Lavinia att erhål!a dessa ständiga bevis af deltagande utifrån, ty den vänlighet hon numera fann inom h mmet var sparsam nog. Mrs Tamplins välvillighetsåder hade — det gör oss ondt att säga det — nästan uttorkat alltsedan anklagelsen emot hennes makalöse doktor. Mr Duncan var enkans sista illusiou, den enda solbelysta punkt i hennes själs perspektiv, och det var ej underligt om hon med förtviflad ihärdighet höll sig fast vid sin beundran för honom. Hans rättighet att blifva hörd och att få förklara sir, hvilket hon var öfverltygad om att han på ett fullt nöjaktigt säll skulle ku na göra, var lika klar i värdinnans ögon som deti hennes hyresgästs syntes vara fullkomligt lönlöst,ja ositift förnärmande, om hon skulle hafva ingått i någon förklaring med en man, som så ovedersägligt hade förnärmat henne. Dessa olika åsigter kunde, trots allt Lavinias bemödande att förlaga sin motsägelse all bitterhet, ändå ej undg: att verka ett spändt förhallande mellan de båda stridande arterna, hvilket den lilla svartsjuka, som hela tiden hade grott i mrs Tamplins bröst, ej var egnad attlösa. Huru skulle hon, som hittills hade varit den första, nu utan missnöje linna sig i att komma i andra rummet? Lyckligtvis blef icke detta obehaglig hållande af lång varaktighet. Då verldens mäktige bestämdt vilja en eak. är det sällsynt att icke älven deras ö: i blir uppfylld. Hjelpsamhet är en dygd sem visserligen är långt ifrån sällsynt, men den lyckas aldrig så väl i sitt bemödande, som då de, hvilka utöfva den, kunna i sin ord