Aftonbladet – 14 september 1861, sida 3

torium. Den högsta fulländningen och utvidgningen erhöllo dessa bildningsänstalter i Paris genom det der inrättade Conservatoire de musique det organiserades r de italienska mönstren, men det har vida öfverträffat dessa i artisti utmärkthet och yttre storhet. Intill den tid, a den italienska och tyska musiken blef bekant genom Piccini, Sacchini och synnerhet Gluck, stod musiken i Frankrike på en låg ståndpunkt, och isynnerhet var sångkonsten mycket litet kultiverad. Ända till revolutio den hade de franska teatrarna tagit sina musici från domkyrkornas kapell. Operan erfor nödvändigheten af att sjelf utbilda sångare åt sig, och den anlade under Gossecs och Piccinis ledning en sångskola, som år 1786 blef upphöjd till Ecole de chant et de declamatiom, men den förföll snart. Först under revolutionen skulle denna anstalt i förening med en annan utveckla sig till större betydelse. Man skulle förse 14 armeåer med militärmusik och måste derföre taga sin tillflykt till den af Sarette år 1792 inrättade musikaliska friskolan, hvilken tillsammans med den kungliga sångskolan år 1793 genom ett dekret af konventet ombildades till Institut national de musique. Två år derefter erhöll detta institut, sedan dess organisation blifvit fastställd och de erforderliga medlen till professorernas aflöning anvisade, namn af Conservatoire de musique. Omkring 600 elever blefvo här kostnadsfritt uppfostrade och undervisade, och bland de 115 lärarne funnos sådana mästare som Rode, Kreutzer, Bernhard Romberg m. fl. — De 5 inspektörerna: Cherubini, Lesueur, Garrot, Mchul och Gossec utgjorde en undervisningskomite un der anstaltens presiderande direktör Sarette. Redan andra året efter konservatoriets sista organisering voro de vunna resultaterna så tillfredsställande, att en prisutdelning, som sedermera årligen försiggått, kunde ega rum. Utgifterna voro ursprungligen bestämda till 240.000 francs: år 1802 blefvo de nedsatta till 140,000 francs; men redan ett år derefter höjde Napoleon åter institulet mycket och skänkte det betydliga fonder. Alltsedan har pariserkonservatoriet alltid haft de yppersta konstnärer till lärare, och mer än 4000 musici, sångare och sångerskor, men isynnerhet instrumentalister, af hvilka de fleste utmärkt sig. äro utbildade der. — Den gamle Auber är för ärvarande direktör för det kolossala institutet. hvilket dessutom förvaltas af en sekreterare, en chef du matåriel. en kassör, bibliotekarie och en pensionsföreståndare. Dessutom äro flera upp: yningsmän och skrifvare samt klassoch biblioksbetjening anställda. Mer än 300 elever äro rdelade i 66 klasser. I allmänhet mottages in3en som är under 10 eller öfver 20 år gammal: blott med utmärkta talanger göres undantag. Hvarje konkurrent måste aflägga prof på någon musikalisk förkunskap. Med afseende å disci plin och sedlighet Pland eleverna står detta konservatorium i mycket anseende. Utom en lel mindre musikarkiver, som begagnas för de särskilda klasserna, finnes äfven ett stort. hvartill allmänheten har tillträde. De elever. som erhållit a priset i en klass, bli derefter för ett år anställda såsom medhjelpande lärare, hvilka göra tjenst i professorernas frånvaro. Årligen på bestämda tider anställas prof med dem, som söka inträde i anstalten, äfvensom 2 gene ralprof med eleverna. De särskilda arbetena för de utfästade belöningarna bedömas i institutet. och den elev, som vinner högsta priset, blir här offentligt hedrad, efter det hans komposition blifvit uppförd af en stor orkester. Konservatoriet är föreningspunkten för alla musikälskare, och elevernas ofientliga öfningar äro de mest lysande konserter i Paris. I synnerhet är utförandet af symfonier högst utmärkt, och framför allt Beethovens, som kanske ingenstädes gifvas med mera själfull uppfattning, större precision och ett friskare, uttrycksfullare lif än der. .