Aftonbladet – 13 september 1861, sida 3

Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek! Men du och dina ädla vänner alla, I kunden kämpa, icke så befalla; Det var hans kolst, den sjukes, endast hans. Du stod der; du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz. Gif akt, tyst, hör! det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvemär han? Hör hvilken storm af rop! Hvad vållar a fröjden, Som brusar jublande från man till mån? Hurra, hurra far öfver fält och kullar, Det slukar massor, vidgas, växer, rullar Som en lavin af röster ned mot daln, Ha, han har kommit, han och ingen annan, Den lilla mannen syns med band om pannan. Den ädla, tappra; varma. generaln. Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han röpar Till detta folk, som striden nyss förspred; Han rider fram, de sluta sig hans hopar; Och det blir skick på nytt från led till led: I täta rader blixtra ren gevären, Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad; hotfull, fruktansvärd igen; Den har ej mer blott döden att förbida, Den. länker segra nu, ej endast strida, En annan-ande hvilar-öfver den. Men Döbeln red längs fronten af sin skara, Sen han den åter stark och tryggad fann, Hans skarpa öga tycktes öfverfara Hvar trupp, hvar rote; hvarje enskild man. Det synes klart för alla, svensk som finne, At! stora planer hvälfdes i hans sinne, Och sluten: var han mer; än han var van; Dock var. han ovant-mild också den dagen; Och-ofta Jjusnade de bistra dragen Mot någon välk nd, trumpen veteran. En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen. numro sju, Standar, ; Tan stod med sö :drig sko på ena föteny :Den andra ioten blödde och var bar.