Aftonbladet – 13 september 1861, sida 2

dan de inbjudna intagit sina platser, öppnade general Lefren, hvilken fordom tjenstgjort under Döbeln, högtidligheten med ett tal, så lydande: eBvenske män! Vi stå vid foten a! on minnessten, rest af medborgare öfver v. Dobelns graf — öfver mannen, som vid århundradets början ärofullt förde tappra finska krigare i striden för fädernejorden. Måtte detta vackra vedermäle at fosterländsk tacksamhet, denna byllning af manliga bedrifter, bära frukt i tider som stunda! Måtte vi aldrig i framtiden sakna män sådana som v. Döbeln, utmärkt af krigaremod, anföraresnille, kärlek till fäderneslandet! Landsmän! . Hjeltar skola alltid framstå i farans stund, så länge hjeltars minne lefver i landet, så ge samtiden värderar och vördar hädanångna krigares bragder och ära! Lefve v. Döbelns minne i tacksamma svenskars bröst! Lefve konungen och fäderneslandet Vid slutorden kommenderades ?skyllra gevär, och straxt derpå föll täckelset, dervid fanfarer gåfvos. Omedelbart derefter uppstämdes af kongl. teaterns chorpersonal tre versar af Runebergs ?Värtland?, på den af Pacius till denna sång satta melodi. De afsjungna verserna voro dessa: Vårt land, vårt land, värt fosterland, Ljud högt, o dyra ord! Ej lytts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, An våra fäders jord. Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog, Här, här, i klar som mulen tid, Med lycka hård, med lycka blid Det finska folkets hjerta slog! Här bars hvad det fördrog. Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Se — ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din filans, din fröjd, ditt hopp, Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång. Båda fotgardernas musikkårer uppspelade derpå den gamla ?Björneborgarnes marsch?, hvarmed ceremonien var afslutad. En ofantlig folkmassa uppfyllde kyrkogården och närliggande gator samt den ofvanom kyrkogården belägna höjden. Fönstren och taken å de kringliggande husen voro iäifvenledes uppfyllda af åskådare och personer hade älven tagit plats i träden, på stenmurarne kring kyrkogården, kort sagdt öfverallt der någon förhoppning fanns alt se elter höra något af högtidligheten. H. M. konungen lärer ha uttryckt sin önskan att närvara vid festen, men var derifrån hindrad genom i dag hållen konselj. Bland de närvarande särskilt inbjudna ersonerna märkte man general v. Döbelns rorson kammarherren von Döbeln och öfverstlöjtnant Lode, son af den gamle Lode, :om Runeberg så skönt besjungit. Bland oteraner, som deltagit i 1808—9 års krig g man majoren Kalmberg samt en gamal soldat Elias Rask, som fordom tjenat ider v. Döbeln och nu, bosatt vid Kolmårdens marmorbruk, fått deltaga i arbetet på hans minnesvård. Tårarne strömmade ur den gamles ögon, då musiken uppstämde den gamla Björnebergska marsehen. Ölveradöjtnant Cbarpentier, som tjenat under v. Döbelo och är bosatt i Stockholm, var af sjukdom hindrad att närvara. Särskild uppmärksamhet ådrog sig en på monumentets totställving liggande krans af grönt med hvita eterneller,, som med. sedste lägenhet anländt från Faland. Monumentet, som är enkelt men särdeles vackert, är hugget i grön Kolmärdsmarmor vid det friherre Rozycki tillhöriga Kolmårdens marmorbrnk, efter ritning af professor Scholander, som utfört detta arbete, liksom ritning till det omgifvande staketet, utan att derför motiaga någon ersättning. Midt å marmorskifvan läses: PRIMERRE GEORG CARL vos DÖBELN GENERALUTIEUTENANT K. um. sr. Kar Ki. S. Os RB. ar Ki 5. Os st. Kl LA KL. FÖDD. D. 20 APRIL 1758 DÖD. Dp. 16 rEBR. 1820 j . NT una Der ofvan synes Döbelns hjertvapen, med hans devis ÄRA, SKYLDIGHET, VILJA, och å fotstycket läses: NYKARLEBY LAPPO OCH JUTAS VITTNA OM R VID FADER NDETS MINNESVÅRDEN RESTES AF VAPENBRÖDER OCH M FOSTERLANDE VÄNNER Inskriptionen ät uppgifven af vitterhetshistorieoch antiqsinotsekademien. Det vården omgitvätide jernstaketet, som är gjutet vid Finspong, föreställer värjor, stående upprätt med fästena uppåt, omslingrade af guirlander. Vi meddela på annat ställe i bladet Runebergs poem ?Döbeln vid Jutas?, såsom utgörande den mest fulländade och helgjutna hild man ecer af v. Döheln såsom hielte