Aftonbladet – 13 september 1861, sida 2

höfdes för att lifva intresset för saken. Du Genres afrådande vinkar hade ingenting annat till följd än att ännu mer höja hans beundran för damen med de ljusbruna ögonen. Att en så stor materialist som du Genre skulle vilja nedsätta — ja, till och med känna en instinktmessig antipati emot henne var mer än allting annat ett bevis på hennes öfverlägsna natur. Nästa gång återvände Paolo ensam, till häst, till Boulognerskogen; han såg henne, helsade, suckade, men höll sig på vörd nadsfullt afstånd. En uppmuntran kom, under form af en broderad näsduk, som hon händelsevis tappade; han steg af, tog upp den, återgaf den till sin sköna egarinna oc drog sg tillbaka. Detta var en verkligt retsam grannlagenhet på hans sida — det vackra vädret kunde ju taga ett hastigt slut. . Följande dag fick den sköna ett hältigt begär att promenera till fots i en enslig all — genom en besynnerlig tillfällighet kom mr Mancini att just då rida förbi; han stannade obeslutsam — ett leende och en blick bjödo honom att hafva mod. Han steg at, band sin häst vid ett träd och började med klappande hjerta promenera jemte damen. Hon såg, Gud ske lof, icke förolämpad ut — talade om ensamhetens behag — ack, ingenting kunde jemföras med naturen! Kunde han teckna eller måla? Ja, litet, sade han; men ej landskap. Var han bekant med -Troyons taflor? de voro så sköna, så natursanna — hon egde två. Ack, gjorde hon det? han skulle så mycket önska att få se dem. Skulle han verkligen det? Hon hade tagit till regel att aldrig se främmande — hon förde ett så ensligt lefnådssätt, — för en gång ville hon dock göra ett undantag. Hennes adress var nir 101 Rue Breda; om han ville stiga in nå gon dag efter kl. 1, så skulle han få se hennes båda skatter. Han kom och blef införd af en livreklädd betjent i en liten men dyrbart möblerad vång med mjuka mattor och speglar utan