Aftonbladet – 12 september 1861, sida 2

tCUrsäkta honom för denna gång, sade du Verlat; dessutom äro vi ej vid bordet ännu. Om hvad han redan hört och sett icke hade yppat för Paolo arten och afsigten med den öfverraskning, som hans vänner hade beredt honom, så behöfdes en ganska ringa opp märksamhet på hvad som vidare sades och företogs, för att fullkomligt öppna hans ögon. Den nyfikna, ehuru med omsorg maskerade uppmärksamhet, för hvilken han var föremål, utmärkte honom tydligt såsom festens hjelte, och af hvad art festen skulle blifva kunde lätt skönjas af de församlade lejoninnornas blickar — blickar af bacchanter i hvila, färdiga att bryta löst i sin verkliga korakter vid första kallelse a: systrum. För några få månader sedan, då han ännu var en fullkomlig vilde, skulle hvarken list eller våld hafva hindrat honom från att bryta ut och att, hända hvad som helst, lemna sällskapet; nu, då han var half civiliserad, var fruktan för åtlöje en mäktig kraft, som höll honom bunden. Men att andas denna förpestade luft, att för någon längre stund se på den lilla, afskyvärda hexan vid sin sida, att sitta qvar såsom vittne, om än icke såsom deltagare i den stojande lustbarheten — allt detta kände han tydligt vara en fullkomlig omöjlighet. Inträdandet af uppassare, försedda med brickor, och det oväsen som nu följde, väckte honom ur hans mörka tankar. Han gjorde hvad han såg de andra göra — förde den för honom bestämda damen till bordet, tog sjeif plats bredvid henne och — Lägg icke bort boken, sköna läsarinna. af fruktan att vi skulle kunna såra: din: känslor. Om något opassande tilldrog sit vid detta gästabud, så är detta åtminston: alldeles obekant både för Paolo och han häfdatecknares sångmö — en sångmö son: för öfrigt räknar sig till de ströngaste mått: lighetsföreningar och alltid nyttjar höghal-: sade klädningar. Ty icke förr hade Paolo satt sig ned än han fick en ingifvelse -—