Aftonbladet – 7 september 1861, sida 3

vårt hjerta för deras skull som sjelfva icke besinna lifvets allvar? De fordra intet sådant af osstt. Under sista delen af Du Genres tal hade Paolos uppmärksamhet varit delad mellan det och en grupp at tre handtverkare, som hade stannat och betraktat några fruntimmer af så kalladt bättre folk, hvilka gingo förbi dem. Han kunde ej höra hvad de sade, men att döma af löjet deras läpfr och de halft vreda, halft hånfulla blicar, hvarmed de mönstrade. de svällande krinolinerna och garneringarna, kunde han utan svårighet gissa sig till arten af deras yttranden och anmärkningar. Paolo gjorde sin vän uppmärksam härpå och denne, som följde romarens blickar, sade blott: XDå skeppets befäl nedlåter sig att vara narrar kan man ej undra på, om besättningen bedömer dem efter sin egen uppfottning. I alla fall4, tillade han med en axelryckning, Sär detta ensak som vi icke behtva bry oss om — apres nous le dehuge. Mr du Verlat var den förste som gjorde Paolo ett besök i hans nya bostad. En ganska nätt och treflig pied-å-terr.n, aMmärkte vicomten med en gillande min, wingen pepparkaks grannlåt i anordningarna. Allt såg förståndigt och bra ut och vieomten värderade enkelhet framför allt annat. Och hvad hade hans unge vän för sig ov för tiden? Börjar kanske göra sig bekant med verldens ondska? För sent på året ; redan för Mabille eller Chiteau aux fleurs. men så funnes Välentino och les Concerles de Pais. . Hade ännu icke varit der? Var Paolo en botgörare? Der kunde man i genäma möt De wu M 38 icke uthärda j heter, men de I sonting je ne sats Paolo skakade på hufvudet med en likgiltig min liksom för att säga, att han lika litet brydde sig om romerska som om pa