Aftonbladet – 7 september 1861, sida 3

irad af alla samhällsklasser, föll såsom offer för tacksamhet, vinningslystnad och råh... — Duodes-upplagor. Man erinrar sig måhända. utt krinolinens införande på sin tid gaf upphoj it åtskilliga qvickheter, såsom att-detta mod icke unde införas i små tyska stater såsom LippeDetmold, Schwarzburg-Rudolstadt, Lichterstein n. fl., emedan det vore att befara, att fruntimnersverldens omfång skulle öfverskrida statens ned åtskilliga qvadratfot, och att man således måste inlåta sig i underhandlingar med grannstaterna, innan man exproprierade något af deas tparltorturt till frn för oppeg EeR engelsk tidning har nyligen uj it idn, oc det framställda empiet che är fullt så krasst som det ofvanstående, är det likvälvlöjigt nog. En af de tyska småstaterna -berätar bladet — beställde för någon tid sedanianedning af den mörka politiska himmelen en armstrongkanon i England. När kanonen anände till sin bestämmelseort och skulle -profskjutas, visade det sig emellertid, att man förbisett den ledsamma omständigheten, att kanonens skottvidd. var större än landets både längd-och bredd, samt att man således, innan man profsköt den, måste ingå öfverenskommelse med ;rannstaterna. Förmodligen har emellertid den ula -afundsjukan gripit dessa småstaters regeringar, eller ha andra oväntade diplomatiska afseenden lagt sig i vägen, ty den engelska tidningen berättar, att den stackars armstrongkanonen än i dag står or snad på samma ställe, der han gjorde halt vid sin ankomst, med utsigt att en vacker dag bli utbjuden till salu af brist på utrymme.s — Fredrik VI ooh bondpolken; Fredrik VI brukade. på sina resor besöka skolorna på lanlet-och dervid sjelf anställa förhör med barnen. Som oftast gjorde han dem frågor rörande Danmarks historia och befallde dem att uppräkna namnen på Danmarks stora konungar. Som detta bliivit en stående fråga, hade skolläraren på ett ställe lärt barnen att räkna Fredrik VI bland de stora regenternas antal. Då könunsen nu framställde den vanliga node sig sjelf uppräknad bland Danmarks mest framstående PE sporde han cen tillfrågade, en liten blyg bondpojke: Hvad har då Fredrik VI gjort söm berättigar honom zit kallas en stor konung?4 — Pojken, som blef kelt förlägen öfver denna oväntade fråga, svarade stammande: Det vet jag inte. — Ja, sannerligen, inte jag heller, till ogade monarken. Samvetsgrann censur. Den belgiske statsekonomen de Molinari har nyligen utgifvit en samling Lettres sur la Russiet, hvari åtskilliga roliga anekdoter berättas om det sätt, hvarpå en rysk censor utför sitt besvärliga och ansvarsfulla kall. Så hände det t. ex. en gång, att en tidning innehöll en artikel, hvari anmärktes, att Ryssland för sin storieks kull aldri; skulle kunna bli väl regeradt utan domstolar oc utan offentlighet. Censorn stryker ögonblickligen ut: utan domstolar och utan. offentlighet, men låter resten af meningen stå qvar. Redaktören djerfdes i största underdånighet göra censorn uppmirksam på, att om Ryssland för sin storleks skull icke kan bli väl regeradt, så är dess ställning mycket kritisk, emedan det då finnes blott två alternativ: antingen att upphöra att vara en stor stat och inskränka sina gränser eller för evigt försaka en god regering. Men det hjelpte ej; censorn var obeveklig. — En dag innehöll en tidning en annons om en bortlupen hund, som kändes vid namnet Tyrann! Den vaksamme censorn var naturligtvis icke sen att stryka ut det missljudande ordet Tyrann och ditsätter i stället det milda, välljudande namnet Azor. Det har ej blifvit upplyst, om hundens egare genom denna annons återfick sin hund. — fier år 1848 voro ordet frihet samt alla deraf härledda ord naturligtvis en skräck för censorerna; när då en romanförfattare en gång vid beskrifningen af ett landskap råkade berätta, att en ko fritt betäde på en äng, strök censorn samvetsgrannt ut ordet fritt, måhända af fruktan för att det afskydda ordet kunde bibringa kon farliga ider. — Utgifvaren af en Revue skickade en gång första uppsatsen i en artikelserie till censorn med orden: :Fortsättes i nästa nummer, tryckta i slutet. Den försigtiga censorn låter väl artikeln pass ra, men stryker ut anmärknin om fortsättningen. När utgifvaren förvånad begärde upplysning om orsaken härtill, svarade censorn naivt: Huru kan jag veta, hvad det kan falla er in att skrifva i nästa nummer. Man skall icke lofva mer än man kan hålla, och jag kan icke tillåta er Icfva en fortsättning, som jag kanske nödgas förbjuda er att trycka. — Att Nemesis stundom drifver sitt spel äfven i censurens verld, bevisar följande lilla anekdot: För cke 1 ngesedan innehöll en tidskrift i Moskwa en längre artikel om Louis Napoleon såsom författare.. Detta arbete ådrog censorn, som låtit det passera, en skarp tillrättavisning, emedan utgifvaren af författaren till Reveries politiques, 4Extinction du pauperisme och Les ideesmapoleoniennes lånat några sidor, hvilka obestridligen hade en viss revolutionär karakter. Men att se kejsar Napoleon III:s arbeten utstrukna af en rysk censor är kuriöst nog och kunde ge anledning till djupsinniga betraktelser öfver alltings förderflighet. — En god vexelacceptant. En berlinertidning berättar följande: För omkring 14 dagarsedan erhöll ett Handelshus: i Leipzig i betalning en vexel å mer än 400 thaler, hvilken blifvit domicilierad hos ett bus i Berlin. Några dagar före förfallotiden skickade innehafvaren af vexeln densamma till en aftärsvän i sistnämnda stad för att inkåsseras, men vexeln blef ej inlöst, utan tvärtom upplystes det, att vexelutgifvaren emellertid rest till Arnerika, och att acceptanten var en uti en af Berlins förstäder boende obemedlad arbetare. Underrättad härom skyndade leipzigerköpmannen till Berlin för att personligen ombesörja inkasseringen eller ätminstone reglera, .affären. Han begaf sig derföre, åtföljd af sins affärsvän i-Berliny till acceptanten; hvilken befanns vara en i högst a omständigheter stadd arbetskarl, och fordrade betalning. — Denne var hvyarken i stånd eller hågad dertill, utan förklarade KOR och laköniskt, att han redan undertecknat flera dylika tingestar, såsom han uttryckte sig, för 10 silfvergroschen per stycke: och att hän för samma ris äfven stod de främmande herrarne till tjenst. På vexelinnehafvarens anmärkning, att Han skulle stämma acceptanten och låta RR honom, svarade denne, vändande sig till sin hustru: Hanna, tag hit.min gamla rock, det är så godt jag följer med nu stråx — då mår jag att motverka den, långsamt, men säkert, utöfva sin makt öfver honom. PTRETTONDE KAPITLET.