Aftonbladet – 7 september 1861, sida 2

lig ryttare, egde Paolo; han hade derjemte, hvad som är mera sällsynt, (denna snabba uppfattning af bästa utvägen att vinna sitt mål, hvilken i alla företag är af lika stort gagn som säkert öra, för att kunna up nå mästerskap i musiken. Han satt i sadeln con amore och gjorde hastiga framsteg. Nåora dagar voro tillräckliga för att med Du Genres hjelp stadfästa dessa förbindelser af oodt kamratskap som så lätt ingås i Frankrike; men ingen bland dem öfvergick till förtrolig bekantskap. De män med hvilka han der sammanträffade voro för det mesta lefnadsglada, unga män af Paolos egen ålder, somliga dock blott ynglingar; men alla voro de djupt inne i statspapperens stigande och fallande på börsen samt 1 skandalösa anekdoter för dagen. Deras sätt att tala om fruntimmer var nog för att aflägsna vår idealist. Bland andra manågens beskyddare som emellanåt kommo dit och äfven någon gång deltogo i ungdomens öfningar var vicomte du Verlat — vi hafva redan förut hört hans namn — en äldre herre af ett synnerligen angenämt utseende. Hans resliga gestalt och grå skägg, söm han bar långt, hans smakfulla, men nkla klädsel, hans fina och angenäma sätt — lit påminde Paolo om sin engelske vän, Thornton. Rak, böjlig och rörlig som trots någon af de unga männen, bibehöll vicomte lu Verlat vid femtio år oförminskadt sitt ättvist förvärfvade anseende för att vara en f samtidens skickligaste ryttare, och öfninsarne gingo med ökadt lif på manegen, då les erna kände att mästaren följde dem med ;ranskande blickar. Vicomten hade funnit utt Paolo hade lofvande anlag; han hade sifvit honom många nyttiga råd och kom ill ridskolan oftare än han sedan länge hade brukat göra, liksom ditförd af något nytt ntresse. Paolo, som kände sig både glad och smickrad öfver en så betydande perS0ns uppmärksamhet, mötte mr du Verlats vänlighet med värma och tacksamhet. Emellertid var frågan om Paolos nya bo