Aftonbladet – 5 september 1861, sida 3

I SSEUTEU IN YESSRNESSISSERSSRAS SEPT ES TO resor ofta försedda med betydliga penningesum: mor, för att kunna uppträda med pomp och ståt, men förlora: naturligtvis aldrig ur sigte sitt ändamål att föröka Londons materiella välstånd och föra mera med sig hem än de tagit med sig bort. De täfla med polisen i slughet och förslagenhet, men komma dock ofta till korta, Ett intressant bidrag till dessa er karakteristik lemnar följande berättelse i Daily News: I går afgaf sergeant Brett vid efterspanings: polisen sin rapport... Han hade af inspektoren Hamilton blifvit utsedd att-resa till norra Irland, för att hindra några af Londons mest ryktbara tjufvar att öfva sin fingerfärdighet vid e nyligen anställda högtidligheterna i anledning af lordlöjtnantens esök i Belfast. Rapporten innehöll åtskilliga roliga meddelanden rörande londontjufvärnes utflykter, och det är utom all fråga, att Bretts närvaro förekommit många stölder v d detta tillfälle. Tjufvarna hade gjort faneka sluga förberedelser och uppgjort sina planer mycket slipadt samt på ett sätt, som bevisade, att de räknat på att göra goda affärer.4 När hr Brett ankom till Belfast, slöt han sig genast till hr Campbell vid Dublins efter spaningspolis, hr Smith från Glasgow och hr Ilroy, från Belfast. Kapten Shaw, som nyligen blifvit vald till chef för eldsläckningsbrigaden i London efter den aflidne hr Braidwood, men ännu Hjenstesn i sin förra befattning såsom chef för polisen i Belfast, lemnade likaledes kraftigt bistånd. Vid en kreatursexposition hade en person, hvars klädedrägt och skick antydde att han var en välmående engelsk landtman, samlat en stor krets af åhörare omkring sig, då han med kännaremin och kännareuttryck yttrade sig om nr af de om pris täflande kreaturens fe och oda egenskaper. Brett begaf sig dit för att se vad som var å färde, då han till sin öfverraskning ögonblickligen u äckte, att den väl klädda och välfödda landtbrukaren icke var någon ringare person än tJem Belcher, en af Londons mest beryktade fickoch inbrottstjufvar. Men Belchers öfvade vg märkte lika hastigt, att han var känd, och han afbröt hastigt sitt lärda föredrag till åhörarnes stora löje med orden: Ack, mr Brett, låt mig få gå min väg. Jag är här. blott för mitt nöie. Jag vill ge ev