Aftonbladet – 4 september 1861, sida 3

saken tillgjort, behjelplig vid dess verkställande. Någon fullständig bevisning till stöd för denna angifvelse förebragte icke Nor: stedt, men det kan icke nekas, att den berättelse, som afgafs af ett afhördt vitine, en guldarbetare Engman, gaf något stöd åt densamma, hvarjemte en åkares vittnesmål häntydde derpå, att en högst anmärkningsvärd cordialitet och ett temligen påtaglig godt förstånd skulle ha egt rum mellan Lind quist och Jerngren då den förre inmanade en sednare i häkte. Förutom denna bevisning medförde Norstedt vid sista rättegångstillfället äfven cn skrift, hvilken han förmälde vara en vittnesberättelse af en f. d. poliskonstapel, som lemnade upplysningar om huru det tillgått i fall likartade med det förevarande. Denna skrift producerades i afsigt att gifva stöd åt Norstedts förmodan, att hvad som i denua sak tilldragit sig vore en anlägguing mot honom sjelf, fastän hans hustru derför fallit offer, men på föreställning af rättens ordförande afstod Norstedt från skriftens uppläsning och dess innehåll blef således icke vidare inför domstolen omförmäldt. Sedermera har densamma likväl blifvit synlig i offentligt tryck och befunnits vara afeifven af en f. d. poliskonstapel vid namn J. P. Lindroth, hvilken under edsförpligtelse berättar åtsk lliga polismysterier, till den grad komprometterande för såväl den nyssomnämnda konstapeln Lindqvist som äfven för en af stadens stadsfiskaler, Silfversparre, att allmänna rättskänslan, liksom omsorgen för polisinstitutionens anseende, synas fordra, att uppgifterna antingen ådagaläggas vara lögnaktiga eller, ifall detta skulle finnas icke vara händelsen, en sträng räfst anställes med alla och enhvar som varit delaktiga uti eller skyddat och främjat ett förfarande, som, om det verkligen egt rum, innefattade ett det gröfsta, det vådligaste missbruk hvartill personer, anställda såsom ordningsmaktens tjenare och den allmänna säkerhetens väktare, gerna kunde göra sig saker.