Aftonbladet – 4 september 1861, sida 3

slut att återkalla grefve Schack, då — ett bättre bevis än något annat på den dåvarande politiska ställningen i Sverge I — det plötsligen anlände en officiel skrifvelse från vensk: utrikesministern med begäran i ko:nungens namn öm att grefve Schack måtte få förblifva i Stockholm åtminstone ett år till; och man måste då foga sig derefter. Efter denna lilla episod återkommer författaren till Kristian VII:s hof: Prins Carl var der numera ständigt föremål för kungens och hans favoriters gyckel; för att såra honom, som var en särdeles god kristen, mökerade man sig öfver religionen, kungen sjelf roade sig-efter middagarna med att fara -fser honom med dragen värja; och gamla p insessan t harlotta var ett annat föremål för hans upptåg; han lät pagen Warnstedt utkläda sig till vilde och komma in på fyra fötter för att skrämma henne, m. m. d. Prinsessan hämnades med att göra kungen arf lös och att testamentera hela sin stora förmögenhet till en välgörenhetsinrättning; prins Carl begärde or of och reste 1767 till Hanau från alltsammans. Han hade efter öfverens kommelse med den hederli.e Reverdil, den afli!ne konungens lektör, öppet yttrat till Bernstorff, att kungen säkerligen vore litet rubbad; Bernstorff hade medgifvit, att det nog icke stod riktigt till; S:t Germain hade redan sagt honom det förut och gjort honom uppmärksam på att H. M. förmodlien led af en sjuka, som m n Xi Frankrike allade: galenskap i hjertat. Christian VII fortsatte emellertid sitt regellösa lefnadssätt, dr fnattetd g torna on:kring med den beryktade miladyX, slog ut fönster och lyk!or, söp och skrålade. Förhå landet mellan honom och Carolina Methilda blef allt sämre och sämre; han fordrade att dro tningen skulle afskeda sin hofdam fru v. Pless; drottningen å sin sida fordrade aflägsnandet af en annan hofdam fru v. Berkentien — til: slut måste för omaket begge resa; när det icke längre var möjligt att få fred vid hofvet, skickade Bernstorff H. M. ut att hemta luft i Tyskland, Frankrike, Holland, England. I Frankrike gjorde han sig känd för sina rätt qvicka svar (det är berant att han, som andra tosingar, ofta mellan galenskaperna hade frappanta bonmots). Ludvig XV frågade honom vid ett tillfälle: Huru gammal tror ni frå de Grammont derborta är?4 Kristian VII teg. Hon är på mm ära öfver 50 år, fortfor Ludvig. Omöjligt! inföll den danska kungen, man åldras icke vid ert hof.4 En g ER då han åkte, helsedes han af en hop officerare på gatan med ett 4lefve konungen! Kristian stack hufvudet ut genom vagnsfönstret och ropade: Han befinner sig vid bästa välbefinnande, mina herrar! jag kommer just ifrån honom. — En hög herre vid franska hofvet sökte en dag göra sin slägtskap med den danska monarken gällande; Tyst, min kusin!? inföll Kristian, jag är här inkognito.? År 1769 flyttade prins Carl till Gottorp som ståthållare i hertixdömena. Han mottog här 1770 den svenska kronprinsen, som jemte sin bror Fredrik, riksrådet Scheffer m. fl., var stadd på resa till Kontinenten och kom öfver Köpenhamn. Gustaf talade med sådan liflighet om ställningen i Sverge, att prins Carl redan då fullkomligt anade, att revolutionsplanen var mognad i den svenska kronprinsens hjerna; han kunde emellertid aldrig komma bort ifrån att hemligen misstro den genialiska svenska fursten. Han mottog på Gottorp 1769 äfven danska ko nungen och drottningen, som gjorde en resa i hertigdömena, åtföljda bland andra af Struensee. Det slog prinsen att drottning Carolina Mathilda alltid fann sig generad med honom så snart Struensee var närvarande; den sednare visade en ytterlig förtrolighet med drottningen och talade stundom till henne i en otillbörligt befallande,, nästan snäsig ton; kungen lefde på Travendal i sus och dus, fullkomliga orgier. Prins Carl tyckte sig i honom finna tvenne alldeles olika naturer förenade, öch han säger ig vara färdig att antaga att, metafysiskt taladt?; eh ond ande hade farit i honom; så kunde han i ett ögonblick förvandla sic från en stillfärdig menniska till en komplett ursinnig. Brandt bidrog sitt till att reta honom genom sitt brusqua sätt. Memdirförf. upprepar den kända historien om piskan, som Brandt hade gömt i klaveret ör att begagnas på kungen. Emellertid förbereddes katastrofen af 1772. Grefvinnan Holsteins intrig för att aflägsna Struensee och Brandt med pension och kunglig nid hade strandat på -v. Ostens be tänkligheter; den engelske ministerns åtgö randen att förmå Struensee till godvillig resa ur landet hade funnit ett hinder i drott ningens önskan att behålla favoriten; då grelve v. Osten en annan gång låtit sig a general Wegener förmå till att underhandl!a med Struensee om afresa, svarade Struensee med att försäkra v. Osten om 7000 daler kontant i vederlag för ett gammalt mono pol, som v. Ostens familj egde på hufvudstadens — portchäser; och då v. Oster kom ifrån Struensee, yttrade han sjelt tili Wegener: ?Säga hvad man vill, denne mar är ett af de slugaste hufvuden jag kännt. Juliana Maria lyckades bättre. Rörande Struensees slutliga fall samt häns, Brandt: och drottningens arrestering meddelar mena rädda BSverge från ståndskifvet och bryte för landet eh ny och ärorik bana. Finner Aag Ir 2-1 KN Fog kl RN RR Rp EE Kn FT