Aftonbladet – 4 september 1861, sida 3

?Jo, jo!? hördes flera röster utropa ackompagnerade af skratt. Tinnerlund torkade sig om näsan och såg förundrad på borgmästaren; denne tittade förvånad på hans nåd, och prosten Methodius kastade en orolig och frågande blick på den förvånade magistern. Sedan skrattsalfvan något lagt sig, fortsatte Tinnerlund i det han höjde rösten. Viljen J höra den klagande. konservativa olycksfogeln (Bravo! ropade Kumming), den munteri drillande liberala lärkan eller den stridslystne radikale brushanen? J tveken vid valet — tror jag. Veten J då icke att en stor fråga är å bane, att det är fråga om junkrarne skola i: evighet sitta på huset, jag menär det svenska rigdarhuset... (Talaren såg på hans nåd, som förnämt slog ned ögonen) att det är fråga om Kyrkans prelater, som äro vänner af påfven (talaren tittade ett ögonblick på rosten Methodius, som såg högtidlig och allvarsäm ut) att det är fråga om biskopar och prostar. skola hjelpa ridderskapet att i evighet få behålla sim plats, så att borgare och bönder, eller kärnan at nation n, icke få sina önskningar och behof tillfredställda. Svaren mig, mina herrar, är detta tillbörligt? är detta rätt? (Nej! nej! skreko åhörarne ner i salen gap skrattande). Låtom 0ss — fortsatte Finnerlund, öfverröstande skrattet —låtom oss då betänka att krukan går till brunn ända tills hon spricker, att det slutligen bär... Tinnerlund såg förargad och nästan ursinnigt på borgmästaren och tillade sedan ur egen fatabur: Detta bär ju rent af åt b-—e, borgmästare! .Bravo! ropade Kumming. SHura kan väl febrikör Tinnerlund, fråde Hummelström alldeles förvirrad, lösa pp ett så gement tal? Huro jag kan läsa upp ett sådant tal? Och det frågar borgmästaren, som skrifvit det åt mig!4 svarade fabrikören, utom sig af harm öfver de oupphörliga skrattsalfvorna blandZåhörarne.