Aftonbladet – 31 augusti 1861, sida 2

allt är rent dem renom. Det är från så-j däna stycken som man bör taga måttstocken till bBedömändet af Braun, och han har ttighet alt fordra det. Ty i dem ligger kärnan af hans poetiska varelse, nemligen det allvar, som berättigar honomsatt drifva spass med tillgjordhetens den der! och det der?, med ett ord: med de förskämda sjäjar, söm, af fruktan för sina egna onda tankar, icke våga se naturen sådan den är.4 Braun karakteriserade sjelf sina dikter genom att ge sina första handskrifna samlinsär deraf titeln: NN sslor, kardborrar och tistlar, plockade på sångens ufvägt, första, andra, tredje 0. 8. -v. lasset?; han var sielf alltid strängare möt sig än någon kritikerkunde våra, dock utan. all falsk och tillgjord biygsamhet; ingen såg och erkände villigare än han, att hän understundom behandlat sångmön nog mycket sans fagon; n en å andra sidan måste hvar och en, som har öra för någonting annat i poetisk väg än det sentimentala pjollret och de välsvarfvadestereotypa fraserna, med Orvar Odd medgifva, att vid sidän af hans litterära frivolitet, vid sidan af hans nog. ungkarlsmässiga grofkornighet, hans p:osaismer, o. 8. v., skall main öfveralt i hans skrifter träffa de mest slående. exempel af helt olika, till och med alldeles motsatt art: ma skall träffa det kta lefnadsmodet, som älskar drufvan o.h kärleken, emedan de :ro goda gudärs gåfva, det lätta skämtet, som likt en ung yrhätta fattar den buttra klokskapen i armen och dansar omkring med den emot dess vilja, de fina satiren, som i förbigående killar -n med täggarne af — en tördrosbukett.. nän skall finna drag af ett manligt allvar, iksom å andra sidan af hjertats ömmaste poesi, nästan af rörande :änslighet. Detta r sådant som blott en pi förhand mot ma nen intagen kritik kunnat förbise eller skänka en underordnad iippmärksamhet. Såsom hetecknande för Brauns personlignet meddela vi följande lilla episod från ans resa i Tyssland 1844 (till kallvattenuranstalten Kreischa) och en ångbäåtsfart .å Elben: Under denna ångbåtsfärd gjorde Braun bekantskap med en äldre herre, hvars hatt han fått åna i stället för. sin egen, som en vindby kastat i sjön. Under samspråk i hvarjehanda ämnen äckte den yilvillige mannen. på ett oförklarligt itt hans deltagande och nyfikenhet, särdeles vid middagsbordet, der de placerat sig midt emot hvarandra. . Men då under samtalets lopp den okände, vid talet om Tegner, med ett eget uttryck yttrade: Jag mins i Lund 1829, då hän jromoverade mig till magister, Var det liksom nade ett fjäll fallit från Brauns ögon. Han visste nu hvem han hade framför sig, Det varen man hvärs porträtter han så ofta sett. Utom sig at glädje flög han upp från bordet, fattade sitt glas och upprepade med ljudelig röst och till.de tyska bördsgästernas billiga förundran denna för dem alla obegripliga hexameter: Skaldernas Adam är här, den nordiska sångarekungen! Braun förtäljer nu vidare: Med: ett vänligt leende, icke btan sitt lilla oskyldiga välbehag, drack den store skalden mig till och frågade mig sedan huru jag kunnat gissa att han var ( ehlenschläger. Det var icke svårt, hr etatsråd ! svarade jag. Jag insåg det genast, då ni nämnde promotionen i, Lund 1829. Dessutom eger jag ert porträtt bland mina små samlingar... och nu, nu känner jag fullkomligt igen er. Kanske att ni sjelt är en digter? Nej, gunås, suckade jag, som ändtligen var nog klok att blygas för att tala om mina eländiga försök i en sångarekonungs närvaro, nej, men jag älskar skaldekonsten högt jemte dem, som lyckligt idka densamma. Detta var Brauns svar. Skulle mången annan med så stadgadt skalderykte som hans hafva till den grad indragit sig i blygsamhetens slöja? Vi tvifla derpå. Men sådant var förhållandet med Wilhelm von Braun. Allt stort, allt öfvervägande herrligt inom litteratur och vetenskap egnade han sin rättmätiga vördnad och beundran, under det han obarmhertigt Zisslade febuseriet, Bentimentaliteten, blåstrumperiet, fraseologien och hvad allt detta heter, som. icke bär den inre hallstämpeln. och ej heller får någon yttre sådan godkänd af publiken och efterverlden. Under samtalet med Oehlenschläger kom detsamma att vända sig kring konung Oscars så våckert började regering. Den danske skalden tycktes om honom hysa de allrastörsta förhoppningar, i hvilka jag, säger Braun, 4som verkligen under hulfva denna sommar för första och sista gången i mitt lif var rojalist, till alla delar instämde. : Af synnerligen stort intresse både för dem m personligen känt Braun och dem som icke känt honom äro de många utdrag är hans enskilta bref, som här meddelas. Det är inga djupsinniga reflexioner, inga högtrafvånde utgjutelser, inga en skön själs bekännelser4, utan helt enkla småbiljetter till vänner och bekanta, i hvilka han talade med dem ogeneradt om sina förhållanden och angelägenheter — och han förde uf det slaget en trägen korrespondens, ty han älskade att på det sättet meddela sig och kunde afsända det ena brefvet efter det andra, äfven om han icke fick svar. Då de, till hvilka dessa bref äro ställda, lemnat dem till utgifvarens af CHusliga härlenX förfogande, anse vi oss icke gå grannagenheten för nära, dåvi, med nämnde ntgifvares tillstånd, ur denna samling af bref meddela några få; som äro karakteristiska för hans personlighet eller hans lefnadsförhållanden. Ett yttrande uti ett bref till en förtrogen vän år 1843, då en flicka, vid hvilken han från sin tidigaste ungdom varit ömt fästad och hvilken han under namnet Hilma kärleksfullt besjungit, nyss aflidit, innebär nyckeln till åtskilligt både i hans lif och sång: Hon dog den 8 Juli... Du, som vet att mitt hjerta af naturen är varmt och trofast, kan föreställa dig djupet af min rättvisa sorg: Gud i himlen — ett sådant slut tog då min ungdomsNEN va VIRKRBIRAERE