Aftonbladet – 26 augusti 1861, sida 3

RR PRE IR RPS gt Eanrkeliska exercisreglemeniet. (Insändt från landsorten). Den recension man läst i Dagligt Allehanda för den 7 Aug. i år öfver löjtnant Mankells exercisreglemente för skarpskyttar är hållen uti en utmanande ton, som mera liknar det välbekanta öfverlägsna förmansspråket än en värdig kritik öfver en ung officers Förslag till ett exercisreglemente, icke för den armå, uti hvilken han måste lyda, hvilket sådant, som för densamma i nåder fastställes, utan för de skarpskyttar, hvilka valt honom till instruktör: och intresset för den vackra tendens till ett ordnadt nationalförsvar, som vaknat i landet, manar till en liten mönstring med denna till en uppställda recension. På det att ingen må falla på den tanken, att de ord, som här uttalas, härleda sig från partiskhet för det Mankellska reglementet, börjar insändaren denna korta uppsats med, att icke heller han gillar allt som finnes intaget eller är sjelfskapadt i detta; att han för sin del godkänner några af recensentens anmärkningar deremot, likasom han underkänner en del; och att, ehuru han icke haft tillfälle att noggrannt genomläsa detta ifrågavarande reglemente, så har han dock under det så kallade bläddrandet deruti funnit åtskilligt, som han tror kunnat uteslutas ur ett exercisreglemente, skrifvet särskildt för att begagnas vid första daningen af de så kallade skarpskyttarne, och annat som han tror rättare hade bort sägas annorlunda. Löjtnant Mankell har redan uppträdt i fråga am detaljerna och sjelf medgifvit, att de kunna hafva fe såmt ganska riktigt anmärkt att utredandet af en sidan sak icke lämpar sig för en tidningspolemik; hvaremot han e sig att om recensenten utan öfversitteri vill på en anhan arena, t. ex. uti en vetenskaplig tidskrift, fortsätta diskussionen om det rent militäriska i frågan, han då icke skulle blifva honom svaret kyldig; insändaren har derföre dubbelt skäl att u mera behandla recensenten än recensionen ust derföre att. såsom löjtnant Mankell sagt i sitt svart, recensionen röjer ett öfversitteri, som bör afvisas af både andra och flera än reglementets författare sjelf. Recensenten börjar sin dufning med en för tit. Mankell skarp straffpredikan, söm har både sin allvarsamma och sin komiska sida, och argumenterna redan i första perioden röja så tydligt det system som nu regerar armen, att recensenwen. med sin illa dolda vakteld visat, i hvilket äger han återfinnes; de åtminstone, som icke äro alltför obekanta med ställningar och förhållanden, kunna nog inse att han denna gång seglar under Dagligt Allehåndås flagga utan att direkt tillhöra. dess besättning, och den underdåniga förkärleken för det nu för armån gällande exercisreglemente och särskildt den maskerade hängifvenheten för kapitlet -om sättet att undervisa rekryter tyder på en faderseller slägtkärlek, om hvilken intet vore att säga, om ej recensenten med ett i militärdiskussioner icke son öfversittarespråk tagit sig en allt för myndig ton. et klingar litet besynnerligt från en recensent, som i sin ifver genom argumentationssättet förråder att han tillhör det system, som på en större erfarenhets bekostnad vill draga fram och till vigtiga förtroendeplatser i armen befordra unga officerare, för att icke säga pojkar, i de örsta raderna af sin recension lägger stor vigt och framhåller svårigheten för en ung öfficer it i största hast förkorta, förenkla och delvis föränra ett reglemente som blifvit utarbetadt af äldre och erfarnare utmärkt skickliga militärert. Påtagligen måste det vara lättate för en ung officer att jörkorta, förenkla och delvis förändra ett exercisregiemente, än för en ung officer, som aldrig administrerat ett kompani, att såsom regementschef administrera och kommendera ett helt regemente, och exempel under nuvarande regim på så bastigt befordrade unga officerare torde nog kunna visas. Det är icke mer och icke mindre än högst obehörigt att, såsom recensenten i re yttra, att den aktning en officer ärskyldig K. M:ts fastställda reglemente borde hafva manat honom icke allemast till att gå försigligt till väga med wteslutningar och förändringar, utan äfven till att noga betänka hvad han framteg ur egen fatabur och dervid söka vinnlägga sig om ett vårdadt och värdigt språk, som imänstone i någon mån sträfvade att likna reglemenetst. Antitesen till denna mening är, att en officer, som befattar sig med anmärkningar emot ett -kongl. exercisreglemente, visar missaktning mot K.: M:ts feststälda reglemente, hvilket nasurligtvis vore så orimligt menadt, attingen med tt sådant yttrande kan hafva fullt allvar; dylikt ilgripes Blott, då man kommer uti en sådan sker ställning, som Geijer betecknar med. att taga grundsatser från et håll och slutsatser från et annat — och den här ifrågavarande skefva ställingen är påtagligen den, att man med några ramletade fel i det Mankellska reglementet vill, embuscade, anställa en skärmytsling emot karpskyttarne — (folkbeväpningen) , hvaremot mran icke ännu: tilltrer sig kunna försöka en, öppen strid — och hade recensenten afsett .sak och att få några för denna nyttiga rätelse. af fel itit. Mankells reglemente, så hade ban icke såsom nu, farit ut emot person. nd RE