nan.han godkän! sina blifvande embetsbröders p:ogram. Pe sutom blygdes grefve Bernstorff på sin tid d upt öfver de förödmjukelser, som Österrike lät Preussen undergå i Olmätz i November 1850. Hvarje preussisk minister skall för öfrigt under nuvarande omständigheter nödvändigt vara mer eller mind e antiösterrikisk. Detta ligger i sakens natur och förstås utan kommentarier. Man kon vira viss pt, att om ett nytt krig skulle uibryta i Italien, skulle Preussen icke fverskrida den gräns, som utstakades genom sammankomsten i Teplitz den 25 Juli 1860, d. v. s. att det skuile intervenera i kriget, endast i den händelser att Frankrike i sin ordning intervenerade, Hvad hr von Scbleinitz beträffar, anse vi oss böra anmärka, tt nyheten om hans förestående afoång icke med missbelåtenhet mottagits af något parti i Preussen eller Tyskland. Hans obestämdhet och obenägenhet att taga initiativet i politiken afl gsnade från Preussen år 1359 anhängarne at och motståndar e mot ett fälttåg md Österrike i Italien; är 1860 anhängarne af och motståndarve mot ett kraftigt uppträdande i frågan rörande Savoyen och Nizza; år 1861 anhängarne af och motståndarne mot en tysk expedition till förmån för Slesvig-Holein. Med ett ord: hr von BSchleinitz har ej förstått att tillfredsställa något parti, och han är orsaken, att Preussen förlorat den pop Jaritet, som omgaf konung Wilhelm, då han tillträdde regentskapet. Man måste visserligen erkänna, att hr von Schleinitz, genom alt upprätthålla Preussens neutralitet, vetat förekomma, att feodalpartiets antiitalienska planer vunno. framgång. Han har, trots Rysslands och det reaktionära partiets i Berlin uppmaningar i motsatt riktning, låtit det preussiska sändebudet stanna qvar i urin. I allmänhet har han eftorsträfvat förbundet med England, och om hans bana så om minister icke varit utmärkt af någon lysande handling, har han åtminstone hin: drat Preussen från att åter komma in i det Manteuffelska systemets gamla hjulspår och att låta föra sig i släptåg af den fordna hel. alliansen, olycklig i åminnelse.