Aftonbladet – 24 augusti 1861, sida 3

Om hlerarkien och trosdogmerna iden svenska kyrkan. Till Redaktionen af Aftonbladet! För icke längesedan lästes i allmänna tidningarne hurusom en kyrkoherde i mellersta Sverge stått till svars inför stiftets domkapitel för några af honom offentligt uttalade åsigter om vissa delar af den kristna trosläran, de der väsendtligen afvika från de symboliska böckernas canoti, hvilken det åligger hvarje kyrkolärare, till följa af hans embetsed, att vidhålla och förfäkta(?). Om en slik förseelse i så måtto kan vara klandervärd, att den innebär ett brott emot en edgången förpligtelse(?), så synes å andra sidan innehållet af de omfattade meningarne. enär desamma visserligen delas af en stor del af nutidens vetenskapligt bildade män, vara af den beskaffenhet, att det borde föranleda till en mot nuvarande tidsbildning svarande förnuftsenlig reformation af kyrkans konfessions Att Luthers för 300 år sedan genomförda verk varit och är af oexrsättligt värde för kristenheten har tacksamt erkänts af hvar och en som förmått uppskatta TE ovärderliga förmåner som derigenom tillkommit protestantismens bekännare. Men de många brister som då ännu qvarfunnos i läran finnas ännu der oförändrade. Mörker livilar ännu öfver religionens hufvudläror, under det att sammtidigt förnuftet upparbetat sig till ett högre ljus och vetenskaperha stigit till en förr ej uppnådd höjd. eligionen, det högsta föremålet för menniskans tankar och hängifvenhet, borde, för att motsvara sitt vigtiga ändamål att utgöra ett medel för menniskan att närma sig hennes skapare, för hennes själ framställa si i en klar och för förnuftet fattlig form, safi:t icke uti sig innehålla några elementer, som ej äro värdiga dess bestämmelse och öfverensstämmande med de begrepp, som det bildade förnuftet af naturens Verk kan fatta om :det gudomliga väsendet. Luther. sjelf erkände sitt. verk vara ofullkomligt och . önskade , att läran icke måtte undgå , förändringar, i mån som tiderna. komme att: kräfva. Huru reformationeti sedan. dess . bedrifvits af kyrkans förmän, visar bäst hennes egen historia: intill närvarånde tid. .. Man. synes mera hafva vårdat sig om lärobygnadens skal än om dess kärna, i det man sorgfälligt befästat dess talrika, mer ech mindre förnuftslösa dogmer, af hvilka de flesta hafva ingen eller alltför svag grund i Kristi egen lära — sådan en värdig föreställning om honom måste fatta den — men låtit hufvndsaken, som enligt hans anvisning skulle vara ett kärleksfullt och fördragsamt samfundslif, få en underordnad plats uti densamma: Man upprätthåller ett mystiskt dogmsystem och låter, på förnuftets bekostnad hos otaliga individer, en allmän pietism och fanatism utbreda sig, till föga vinst för religionens verkliga helgd. Emot detta sednare torde invändas att kyrkans styresmän uti dylika villfarelser ha ingen del. Men enär det stått uti deras makt att bringa religionen i samklang med förnuftet och att från de föråldrade trosdogmerna utsofra det som icke innehäller en för förnuftet medveten sanning, och som i alla tider utgjort en källa till tallösa och onyttiga tvister samt föraniedt oräkneliga menniskors olycka eller blodiga död — så synes största delen af eländet inom der kristna kyrkan rättvisligen kunna skrifvas på deras-sräkning..— Det lärer icke helle; j kunna förnekas att det isynnerhet är de kristna kyrgans hierarkiska myndigheter, son i med. all. makt söka att bibehålla bibelå sin helhet i sitt gamla, oförstådda och oför I klarade skick, för att derigenom rädda e! despoliskt andeligt välde, hvars förnämst: ! häfstänger i alla tider varit ochännu är vantro, vidskepelse och svärmiska läserier