Aftonbladet – 22 augusti 1861, sida 2

större tidningarne, hvari den saknade personens namn, fädernesland och signalement noga voro anförda; till slut fanns utlofyad en hög belöning åt den som i n:o 1, Rue de Rohan, kunde lemna någon upplysning som ledde till upptäckt. Thornton begaf sig dernäst, och Gud skall veta med huru tungt hjerta, till la Morgue. Genom en hederlig gratifikation till ställets uppsyningsman försäkrade han sig om att genast erhålla underrättelser, ifall någon skulle blifva ditförd som på ringaste vis öfverensstämde med den beskrifning, som han hade lemnat vid denna sorgliga inrättning. Madam Francoise var engelsmannen följaktlig på alla dessa besök och var honom till synnerlig hjelp genom att med qvinlig takt undanrödja alla de småsvårigheter som en manmed Thorntons misantropiska lynne — föga litande på menniskors välvilja och ej vårdande sig om att visa huru föga han litade derpå — ej skulle undgå att väcka emot sig. Efter att sålunda hafva tagit alla mått och steg som han kunnat upptäcka, drog sig Mortimer tillbaka till sina rum, trött till kropp och själ; han fann der ett bref sig till mötes från Lavinia. Det lydde sålunda: CTant har återfått medvetandet, men förlorat talförmågam: döm om min belägenhet! Jag vet ej hvad jag skall svara på hennes ångestfulla blickar — jag vet att de äro stumma frågor om signor Mancini; er tystnad säger mig mer än tydligt att ej heller ni ännu har erhållit några upplysningar. Jag bönfaller alt ni af barmhertighet må comma till mig. Jag längtar att få höra hvad ni har gjort, hvad ni hoppas, hvad ni fruktar. Jag är så olycklig, att jag känner mig hafva rättighet äfven till ert delagande. — L. J.S sd Thornton gick till henne och så förkrossad han äfven kände sig sjelf, försökie han dock att lugna henne. Han hade nästan afskytt henne vid den tid då hon, en bortskämd och stolt skönhet, ade från den ena